Kognitiv dissonans

Du finner mig numera på:

Kognitiv dissonans.

Jag börjar blogga igen

Efter två månaders icke-bloggande tänker jag ta upp det igen. Det känns som det var nödvändigt att ta ett break på fullt allvar - men också som att jag saknat något, när jag inte bloggat.

Min nya blogg bär namnet Kognitiv dissonans.

Jag har i skrivande stund inte postat något där än, men det kommer. Innehållet kommer vara ungefärligen det samma som här, skillnaden är jag inte profilerar den bloggen som en "prästblogg".

Mvh /Jonatan

Vägs ände

Ok. Idag fattade jag ett beslut: "Fader Jonatans blog" kommer inte att fortsätta. Jag har andra projekt att pyssla med och det känns just nu som bloggandet kostar mer än det smakar. Ifall jag återupptar postande någon gång i framtiden blir det antagligen på en ny blogg med annorlunda inriktning; den här har nått vägs ände.

Ett stort och varmt tack till alla er som bidragit med sansade kommentarer, givit respons (både negativ och positiv sådan) på ett juste, respektfullt och konstruktivt sätt - det har varit ett nöje att diskutera med er.

Frid, osv.
/ Jonatan

Insnöad på namn (3)

Passar på att dra iväg en tredje post på ämnet under vad som nu återstår av lunchrastet (Mirabelles pasta var horribel idag).

Mattias har gett mig kunnigt och sakligt smäll på fingrarna. Även om det hebreiska namnet Aviad i namnlistor förklaras som "Min fader är evig", så är det med den vokalisering som finns i Biblica Hebraica så att B2000 har rätt och jag har fel. Jag klär mig i säck och aska och ödmjukar mig inför detta: ibland har man helt enkelt fel och hetsar upp sig i onödan. "Evig Gud" är mer korrekt än "Min Fader är evig", utifrån Hebraican.

Sedan är det iofs så att Hebraicans vokalisering är ganska sen; i Jesajarullen rån Qumran står bara konsonanter - så valet av vokalisering är i sig en tolkning. Eller har jag fel där också?

Faktum är att jag på sätt och vis finner det nöjsamt att bli smälld på fingrarna med hederlig lärdom; det lär man sig nämligen något på. Så ett tips till de som hatar mina inälvor - är ni seriösa, så gör som Mattias: argumentera sakligt.

Mvh / Jahvé-har-givit

Till de rättroende

Med anledning av att signaturen "kyrkliga betraktelsers" frågat mig hur långt man egentligen kan gå utan att bli "avkragad" i SvK vill jag säga följande:

Kära egenrättfärdiga rättroende: jag vet redan att ni är många som anser att jag är en gräslig kättare, en villoläre, en heretiker, ett liberalteologiskt avskum och allt vad det nu kan vara. Ni behöver inte upplysa mig, vare sig genom förolämpande påhopp, ironiska kommentarer eller pseudo-subtila insinuationer. Jag vet redan att det är en avgrund mellan oss, att vi har helt olika inställning till Gud, tro och vad en präst är.

Ge upp era försök att psyka mig (med kätterianklagelser) eller skrämma mig (med helvetet); det enda ni därmed åstadkommer är att göra mig sur på er - för någon vishet eller omtanke, vare sig om mig eller om de som "utsätts" för mina tankar, är det inte som driver er. Och det vet ni. Det är helt kontraproduktivt att strössla heresianklagelser omkring er, så låt bli. Skriv gärna arga, fördömande poster på era egna bloggar - men ska ni kommentera poster på min blogg vill ja ha relevanta, sakliga kommentarer som berör det posterna handlar om och inte allmänna värdeomdömen eller nedsättande kommentarer om min person, min tro eller mitt utövande av prästämbetet.

Mvh /Jonatan

Om protestanter och rökelse

"En prästkandidats liv" om protestanter och rökelse:

http://prastkandidatensliv.blogspot.com/2008/01/om-protestanter-och-rkelse.html

Det är onekligen märkligt detta att just protestanter är så känsliga mot rökelsedimmor, när katoliker och ortodoxa inte tycks vara det. Kan det vara så att "allergin" är ett hjärnspöke, måhända?

Insnöad på namn (2)

Fick ett mail från Mattias, där han apropå föregående bloggpost anmärker:

"Alltså, visst har du skrivit fel om el-gibbår? Det har ju översatts "Gudomlig hjälte", men betyder ordagrannt (men mindre elegant) "Guds krigare/kämpe"."

Japp, jag skrev fel! Ska rätta till det omgående...

För övrigt, för de som undrar: Alla ord med roten GBR (ex Gevir, Gevurah, Gabri-El osv) har med styrka, potens, makt, virilitet, manlighet osv att göra.

Aviad behöver verkligen inte översättas "Min fader är evig"... Det kan lika gärna översättas "Framtids Fader" – i:et i avi indikerar då att det "ägs" av nästkommande ord, på samma sätt som genitiv alltid används i hebreiska. Eller? Hebreiska är sjukt kul.

Hm, ja - det kan det väl. Jag uttryckte mig nog väl kategoriskt... Men jag undrar: har du något exempel på liknande konstruktion med "ägande" i - alltså en grammatisk regel? Jag fruktar att jag gjort mig av med min hebreiska grammatikbok...

Aviad inte är ett ovanligt judiskt namn; och den vanliga förklaringen till det som jag stött på på i olika namnlistor är just "Min fader (dvs Gud) är evig"...

Fast man borde kanske inte använda "evig", för det betyder ju inte "oändlig tid" på hebreiska utan betecknar ju den överskådliga framtidshorisonten (jfr evigt varar hans förbund, i tusen släktled hans trofasthet osv)

Hebreiska är jättekul, men svårt.

Nedan: interhumor för teologer. Få se vilka som lyckas förstå den. ;-)

"Ni hade prov i hebreiska, eller hur? Vad var det om? Exodus?"
"Nej, bara skit"

"Hur var hebreiskalektionen?"
"Midbar"

Insnöad på namn

Jag är normalt inte särskilt detaljfixerad, men efter ha smurfat runt på internet och läst diverse kommentarer, bloggposter och uppslagsartiklar rörande messianska texter (förberedelse inför ett föredrag jag ska hålla) börjar jag faktiskt bli lite irriterad över bristen på omsorg om de små, små detaljerna som stundom verkar prägla våra bibelöversättningar.

Exempel 1: Namnet "Immanuel" i Jesaja 7 borde inte översättas "Gud med oss", utan i enlighet med liknande sammansättningar utläsas "Gud är med oss".

Exempel 2: Vi kan i Jesaja 9:6 läsa: "Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste." Men det står inte Evig fader, för hebreiskans Aviad betyder min fader är Evig, syftande på Gud. Man har redan i B2000 tagit hänsyn till att El Gibbor inte bör översättas "Väldig Gud" (vilket gjort en del upprörda, eftersom texten därigenom berövas messiansk laddning)... Så varför har man valt att översätta Aviad till Evig fader istället för min fader är evig? I don't get it!

Urspårning: I konsekvensen namn... Jonatan, ett namn som förekommer vid några tillfällen i Skriften, betyder "Jahvé har givit" - men det skrivs ut som ett egetnamn. Om nu Jesaja 9:7 säger och detta är hans namn - borde man då inte skriva det som ett egetnamn också? Med andra ord att fridsfursten heter: Pelejoez El-gibbor Aviad Sar-shalom (eller något sådant, min hebreiska är minst sagt rostig numera)? Nej, förresten... Det skulle bli för jobbigt.

"Vad heter du då min lille vän?"
"Pelejoez El-gibbor Aviad Sar-shalom... Fast jag brukar kallas Hiskia."

Lite klämmig marschmusik har ingen dött av...

Denna post med klämmiga marscher tillägnas "El Macador".
Hoppas magsjukan, eller vad det nu var, går över!

The Nativity Story

Okej, det var ett bra tag sedan den kom men i går kväll såg jag "The Nativity Story" (Vägen till Betlehem), vilket jag dragit mig för eftersom jag fruktade att den skulle vara en sötsliskig pekoral.

Det var den faktiskt inte - annat än i slutet när herdar och vise män sluter upp vid stallet/grottan i Betlehem för lite julkrubbeposerande (komplett med "spotlight" från Betlehemstjärnan i skyn där ovan) och jag måste nog säga att jag tycker det var en helt okej "biblisk" film - jag kan absolut tänka mig att använda den i konfirmandundervisning o.dyl som underlag för samtal och diskussion.

Historien som berättas är givetvis en mix av Matteus och Lukas mycket olika födelseberättelser, men följer inte bibelhistorierna slaviskt. Det finns en del störande historiska fel (kvinnor går in på männens förgård i templet m.m.) men de flesta märker dem nog knappast.


Maria

Allt startar i Nasaret, med en liten inblick i Marias familj och hennes trolovande med Josef. Vi får följa den välbekanta berättelsen och den slutar med Den Heliga Familjens flykt till Egypten.


Josef

Nåväl. Filmen är snygg och påkostad. Musiken är bitvis bedövande vacker och bjuder på en del intressanta mixer av "filmmusik" och psalmmelodier. Vissa skådisar lyckas nästan ge lite trovärdighet och liv åt sina karaktärer, i synnerhet Oscar Isaac som spelar Josef. De tre vise männen har av någon, men underhållande anledning, blivit filmens "comic relief". Chiaran Hinds är bra som surmulen kung Herodes.

Är man ute efter en juste "kristen julfilm" fungerar The Nativity Story alldeles förträffligt, för mig väcker den emellertid också frågor och funderingar kring själva bibelberättelsen.

Två exempel:

Att det unga paret måste resa till Betlehem för att skattskriva sig är ju, oavsett vad som står i Lukasevangeliet, fullständigt befängt. Ingen härskare beordrar folk att skriva sig på andra ställen än de bor - vitsen med en skattskrivning är ju att se hur många som bor och kan betala skatt på en viss plats! Ifall Josef och Maria begav sig till Betlehem och Jesus föddes där och inte i Nasaret, måste den verkliga förklaringen till deras resa ha varit en hel annan.

Är inte Josefs dröm som gör att han till slut tror på Marias historia om att hennes barn blivit avlat av helig Ande en from och förälskad mans "efterrationalisering" för att kunna leva med känslan av att ha blivit sviken och förråd av kvinnan han älskar? Filmen säger givetvis inte något sådant, men det är intressant att den låter Maria möta ängeln i vaket tillstånd medan Josef möter den i sömnen efter att först ha drömt att han är på väg att tillsammans med folkmobben stena Maria - och efter att han hört Maria presentera sin version.

Betyg: Tre vise män (två tappades bort på vägen): en för att den är snygg, en för musiken och en för själva historieberättandet.

Ps. En stor fördel med den här filmens val av skådespelare är att det inte kutar runt en massa blonda, blåögda arier med eller utan skokräm i ansiktet - de flesta ser ut som folk med medelhavs/mellanöstern-fysionomi och att döma av namnen i rollistan är många av judisk eller arabiskt påbrå. Dessutom är unga Keisha Castle-Huges som spelar Maria inte så förbaskad snygg att det blir distraherande, som i "Jesus från Nasaret" där rollen som Vår Frälsares Moder spelas av Olivia Hussey (enligt mitt förmenande en av världens vackraste kvinnor i sin ungdom, se bild nedan). Keisha Castle-Hughes var för övrigt bara 16 när filmen spelades in, medan Olivia Hussey var 26 år när hon spelade i "Jesus från Nasareth".


Olivia Hussey

Morfa!

Kändisdubbelgångare

Ja, vad säger man?

Roligt eller inte roligt?

Kung Hiskia

Det finns två kungar av Israel/Juda som är särskilt värda att notera efter David och Salomo, och det är Hiskia och Josia. Under Hiskias regering tillkom troligen "Prästkodex", en av de fyra källorna till Moseböckerna - och under Josia "Deuteronomium" (5 Mosebok) och en rad andra Bibelböcker.

Hiskia (Hisekiah, eng. Hezekiah) och Josia (Joshijahu, eng. Josiah) är de enda kungar som efter David får godkänt av de synnerligen kritiska författarna till Kungaböckerna och Krönikeböckerna. Jesus Syrak sammanfattar deras omdömen väl.

Förutom David, Hiskia och Josia
gjorde sig alla skyldiga till brott.
Den Högstes lag övergav de,
och kungarna i Juda gick under.

Andra Kungaboken skriver i sitt 18:e kapitel om Hiskia:

"Han förtröstade på Herren, Israels Gud. Ingen var som han bland alla Judas kungar efter honom - och inte före honom heller. Han höll sig till Herren och vek aldrig från hans väg utan följde de bud som Herren hade gett Mose."

Och i det 23:e kapitlet om Josia:

"Det hade aldrig före honom funnits en sådan kung som han, ingen som så höll sig till Herren av hela sitt hjärta, med hela sin själ och med all sin kraft och helt rättade sig efter Moses lag. Och inte heller efter honom kom en kung som han."

Vi har alltså två kungar som betraktas som så extraordinära att båda får omdömet att de är unika, överträffade av ingen föregående och ingen efterföljande kung.

Hiskia, son av Achas
Olika beräkningar för den bibliska historiens kronologi anger Hiskias regeringsår olika (715–687 eller 716–687 eller 726–697), men i vilket fall efterträdde han sin far Achas som kung av Juda. Achas, samme kung som Jesaja ger "Immanuelstecknet" (Jes 7), beskrivs av 2:a kungaboken som en särdeles dålig kung:

"Han gjorde inte det som var rätt i Herrens, sin Guds, ögon, så som hans fader David hade gjort, utan följde i de israelitiska kungarnas spår. Han gick så långt att han offrade sin son på bålet enligt det vedervärdiga bruket hos de folk som Herren hade drivit undan för israeliterna.
Han offrade och tände offereld på offerplatserna och kullarna och under alla grönskande träd."

Achas blev vasall åt den Assyriske kungen, gav honom gåvor från templets skattkammare och byggde ett nytt, reglementsvidrigt altare i templet. 2:a krönikeboken skriver om Achas: "Han gick så långt att han gjorde gjutna beläten åt baalsgudarna, tände offereld i Ben-Hinnoms dal och brände sina söner på bål enligt det vedervärdiga bruket hos de folk som Herren hade drivit undan för israeliterna. Han offrade och tände offereld på offerplatserna och kullarna och under alla grönskande träd" och vidare: "Achas samlade ihop tempelföremålen och högg sönder dem. Han stängde också porten till Herrens hus och gjorde sig altaren i varje hörn av Jerusalem. Och i varenda stad i Juda inrättade han offerplatser för att tända offereld åt andra gudar. Så väckte han vrede hos Herren, sina fäders Gud. Hans historia i övrigt och hans gärningar, från början till slut, har nedtecknats i boken om Judas och Israels kungar. Achas gick till vila hos sina fäder och begravdes i Jerusalem, men inne i staden; man lade honom inte i Israels kungars gravar. Hans son Hiskia blev kung efter honom."

Ifall Achas verkligen offrade en av sina söner till Molok (Baal-Melkart) kan diskuteras. En del menar att det som åsyftas är ett slags "elddop" (brännmärkning) och inte ett offer till döds - men i vilket fall tycks Achas ha dragit på sig de prästerliga författarnas misstycke genom sin religionspolitik, som de uppfattade som avfall från Gud. Om det var av personligt religiösa eller mer realpolitiska skäl som Achas tillät och uppmuntrade synkretism (eller "religiös tolerans" om man så vill), ifall han utkämpade en maktkamp med prästerskapet och därför lät uppföra andra altaren i Jerusalem, stängde tempelporten m.m - det vet vi inte. Men någon strikt monoteist eller hängiven Jahvist tycks han inte varit. Hans regering var inte framgångsrik. Pekach av Israel och Retsin av Aram gick i förbund med varandra, invaderade Juda och tillfogade Achas svåra nederlag. De förde bort många Judéer som slavar och tog rikt byte. Eduméerna och Filistéerna ansatte också Achas rike. Att han inte fick begravas tillsammans med sina fäder säger en hel del om hur impopulär han var.

När Jesaja gav Achas "Immanuelstecknet" pågick den israelisk-arameiska invasionen som bäst och Achas försökte få hjälp av Assyrien mot sina fiender. Med tanke på det oerhört positiva omdöme som hans son och efterträdare Hiskia senare fick, finner jag det mer än troligt att det var Hiskia som Jesaja talade om som "Immanuel" och att texten "Fredsfursten" (Jes 9) ingalunda var någon profetia om en kommande Messias, utan en tronbestigningshymn (kröningspsalm) som hyllade Hiskia.


Ovan: Ur Händels "Messias"

Det folk som vandrar i mörkret
ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land
strålar ljuset fram.

Du låter jublet stiga,
du gör glädjen stor.
De gläds inför dig
som man gläds vid skörden,
som man jublar när bytet fördelas.

Oket som tyngde dem,
stången på deras axlar,
förtryckarens piska
bryter du sönder,
som den dag då Midjan besegrades.

Stöveln som bars i striden
och manteln som fläckats av blod,
allt detta skall brännas, förtäras av eld.

Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.

Väldet skall bli stort,
fredens välsignelser utan gräns
för Davids tron och hans rike.
Det skall befästas och hållas vid makt
med rätt och rättfärdighet
nu och för evigt.
Herren Sebaots lidelse
skall göra detta.

Beskrivningarna av Hiskias regering skiljer sig något åt mellan kungaböckerna och krönikeböckerna, även om båda är positiva. Nedan är ett försök att sammanfatta Hiskias regering.

Efter sitt trontillträde väntade Hiskia inte på att bli varm i kläderna utan inledde genast det religiösa reformationsarbete han blivit känd för. Han tog tydligt avstånd mot sin fars synkretistiska och tempelfientliga religionspolitik, lät rena templet under en storslagen påskhögtid och genomförde därpå en "charmoffensiv" mot Nordriket Israels folk, som inbjöds att omvända sig, komma till Jerusalem för att tillbe och frambära offer på det korrekta sättet. Hiska sponsrade generöst dessa offer med 1000 tjurar och 7000 får på egen bekostnad.

Hiska verkade kraftfullt för en centralisering av kulten av Gud till Jerusalem. Det står att han "återinrättade avdelningarna för präster och leviter", vilket i praktiken innebar att han gick på linjen att skilja mellan präster (kohanim) och andra leviter - något som inte varit självklart innan och som stärkte det aronitiska prästpartiets ställning avsevärt. Han vann prästernas stöd genom att bidra till de dagliga brännoffren från den kungliga kassan. Han införde tempelskatt så att templet snabbt blev oerhört förmöget. Stora förrådskammare fick uppföras vid templet för att rymma all denna rikedom.

Hiskia bekämpade avgudadyrkan i Juda och understödde "rättroende" sympatisörer i Nordriket Israel till göra det samma. Han avskaffade med templet konkurrerande offerplatser (gissningvis både sådana som användes av icke-aronitiska levitpräster för offer till Israels Gud likaväl som de som tillhörde andra gudar), lät slå sönder gudabilder och högg ner Asherapålar. Ashera/Isthar, med sin fruktbarhetskult, sina kedeshot och kedeshem ("heliga prostituerade") och sitt praktiserande av rituella samlag, verkar under Israels historia fram till efterexilisk tid ha varit Guds värsta konkurrent om folkets religiösa sympatier tillsammans med guden Ba'al i sina många gestalter). När man läser om detta i Kungaböckerna och Krönikeböckerna, framställs saken som god och helt i sin ordning - något som genomfördes ungefär som när trädgårdsmästaren går ut och rensar i ogräslandet. Så var det förstås inte. Det finns all anledning att anta att avsevärt våld användes, i synnerhet när det inte var kungens soldater utan hänryckta entusiaster (läs: ivriga fanatiker) som kastade sig över de med templet konkurrerande kultplatserna och förstörde dem. Nedbrytandet av Asherapålarna kan knappast ha vunnit hela folkets stora gillande, eftersom de kunde resas så snabbt igen efter Hiskias död.

Hiskias religiösa nit sträckte sig till och med så långt att han lät förstöra en av templets viktigaste reliker: "Kopparormen som Mose hade gjort slog han i stycken. Ända fram till denna tid hade nämligen israeliterna tänt offereld åt den. Den kallades Nechushtan."

Detta är den kungliga propagandans version. En mindre "ädel" förklaring till att Hiskia lät förstöra Nechushtan, var att denna var ett särskilt heligt föremål för de leviter som räknade sin härkomst från Moses (Mushiterna) och inte från Aron. Det aronitiska prästpartiet stärkte sina positioner ordentligt under Hiskias tid och det var troligen också under hans regering som aroniterna lät författa "Prästkodex" (mer om den nedan).

Hiskia förde krig mot Filistéerna och mot Hamitiska nomader och de sista Amalekitiska stammarna. I detta var han framgångsrik. Men han bröt också alliansen med Assyrien, något härskarna i detta mäktiga och grymma imperium inte uppskattade.

I Hiskias fjärde regeringsår invaderade kung Salmanassar Israel, intog Samaria och krossade Nordriket. De tio nordliga stammarna gick förlorade - en stor del av folket fördes bort i exil, inbyggare från andra delar av Assyriens välde flyttade in i deras ställe. Stora flyktingskaror sökte sig söder ut till Juda och Jerusalems befolkning ökade avsevärt. Hiskia lät då kosta på en expansion av staden, stärkte dess försvar med en ny mur, starka försvarstorn och den berömda "Hiskias tunnel" för att trygga vattenförsörjningen.

Assyriens svar på Hiskias alliansbrott kom i hans fjortonde regeringsår. Kung Sanherib invaderade Juda. I den assyriske kungens arkiv anges att han förde krig mot Hiskia, erövrade 46 av hans städer (bland annat Lakish, vilket finns förevigat i en pampig relief) - i praktiken hela Juda utom Jerusalem - och belägrade Hiskia i hans huvudstad till dess kungen gav sig och erkände Sanherib som sin överherre och betalade tribut.

Den bibliska versionen framställer det som att Hiskia fått nog av Assyriernas härjningar och skickade en fredstrevare: han erkände att han gjort fel som brutit alliansen och erbjöd en stor tribut omfattande allt silver som fanns i templet och i kungapalatsets skattkammare. Han bröt till och med bort förgyllningen från dörrarna och dörrposterna i templet för att betala tributen. Men Assyrierna belägrade ändå Jerusalem. 2:a kungaboken beskriver hur Gud då gjorde ett underverk: Herrens ängel steg ner i den Assyriska hären och slog 185,000 man döda, varpå Sanherib retirerade.

Det är fullt möjligt att den Assyriska armén for illa under belägringen och led förluster på grund av sjukdom, svält och vattenbrist medan Hiskia satt stark bakom sina nya murar, med gott om vatten och förråd. Att 185,000 man skulle ha dött är dock en kraftig överdrift, för så stora arméer kunde Assyrien inte mönstra. I vilket fall behövde Sanherib dra sig tillbaka och Hiskias tribut gav honom en möjlighet att göra det utan att förlora ansiktet - han kunde hävda att han vunnit, samtidigt som också Hiskias propagandamakare kunde framställa den Assyriska reträtten som en storslagen seger. Landet låg dock ödelagt och utplundrat.

En tid därefter blev Hiskia svårt sjuk och låg döende. 2:a kungaboken beskriver att han bad Gud om hjälp och att Gud helade honom och gav honom ytterligare femton år att leva, under vilket välståndet återvände till Juda. 2 Krön förklarar Hiskias sjukdom som ett straff för att han blivit högmodig - men när han ödmjukade sig så utsattes vare sig han eller Jerusalem för Guds vrede så länge Hiskia levde.

Prästkodex
Som tidigare nämnts författades troligen den s.k Prästkodex under Hiskias regering. Det är viktigt att komma ihåg att något sådant som "Moseböckerna" eller "Bibeln" inte existerade på denna tid. Det fanns en rad olika skrifter, dokument och många traditioner. Jahvistens och Elohistens skrifter hade redan redigerats ihop till ett slags "proto-Torah"; men nu skrev de aronitiska prästerna - stärkta av den priviligierade ställning de fått under Hiskias regering - sin egen variant, prästernas Torah.
Där den ihopredigerade Jahvistén-Elohisten (JE) berättar en storslagen historia, levererar prästkodex (P) en ganska torftig berättelse och bjuder istället på många och långa instruktioner och regler.

Prästkodex monopoliserar så gott som fullständigt kontakt och tillträde till Gud till de aronitiska prästerna. I deras bok är det bara de aronitiska prästerna som har tillgång till orakelstenarna Urim och Tummim. Präst-Torah har inga berättelser om drömmar, änglabesök eller talande djur. Där JE har många profeter, är det bara en som Prästkodex kallar profet - och det är översteprästen Aron själv (2 Mos 7:1). De en gång så inflytelserika och mäktiga domarna (som Deborah och Samuel) nämns inte alls i prästskriften. I kontrast till JE slår den fast att det bara är aronitiska präster som är riktiga präster - andra leviter är underställda dem, och får inte utföra offertjänst. I Präst-Torah ges försoning för synder endast genom offer (som frambärs med hjälp av - just det - aronitiska präster), inte genom ånger, botgöring eller genom Guds barmhärtighet. Ord som "nåd", "barmhärtighet" och liknande är överhuvudtaget inte särskilt intressanta för Prästkodex. Dess inställning tycks vara att Gud inrättat ett liturgiskt frälsningsmaskineri - och det är det som gäller, vilket gör nåd och barmhärtighet överflödiga. Följer man reglerna och utför de föreskrivna gudstjänsterna på rätt sätt så går allt bra! Detta gör också prästerna absolut nödvändiga: Guds förlåtelse och välsignelse får man genom dem, inte någon annanstans.

Där JE framställer givandet av De tio budorden som det Gud ger till Mose på Sinai berg, förtäljer Prästkodex något annat. I prästernas bok får Moses på berget istället ta emot detaljerade instruktioner för hur man skall ordna kulten i tabernaklet (som vid Prästkodex författande förvarades i Jerusalems templet), vilka prylar och pinaler (förbundsarken, altaren, ljusstakar, prästkläder m.m.) som ska finnas där och för hur prästvigning och offertjänst ska gå till. Det är först när Moses får gå ner från berget som han får ta emot de två tavlorna som ett förbundstecken. Kulten och prästerna först, budorden sedan!

Vad händer på Sinai berg? (2)

I föregående post fick vi ta del av Jahvistens version av vad som händer och sägs på Sinai berg. Nedan följer Prästkodex version, som från början (enligt fyrkällshypotesen) var en egen, fristående bok som av en redaktör vävdes ihop med Jahvisten och Elohistens texter (de hade redan förenats till ett gemensamt dokument av en tidigare redaktion).

Det är en mycket, mycket längre text - av helt annan karaktär. Den berättar inte så mycket en historia som en liturgisk instruktionsbok.

Enligt prästkodex:

Vid tredje nymånen efter det att israeliterna hade lämnat Egypten, just på den dagen, kom de till Sinaiöknen. Jahvés härlighet vilade över Sinaiberget, och molnet täckte det i sex dagar. Den sjunde dagen ropade han till Mose ur molnet. Och israeliterna såg Jahvés härlighet som en förtärande eld på toppen av berget. Mose gick in i molnet.

Jahvé talade till Mose: Säg till israeliterna att samla in gåvor åt mig. Av var och en som känner sig manad skall ni ta emot gåvor åt mig. Och detta är vad ni skall samla in: guld, silver och koppar, violett, purpurrött och karmosinrött garn, fint lingarn och gethår, rödfärgade baggskinn, delfinskinn, akacieträ, olja till lampan, kryddor till smörjelseoljan och till den välluktande rökelsen, onyx och andra ädla stenar att sätta på efoden och på bröstväskan.

De skall göra en helgedom åt mig så att jag kan bo mitt ibland dem.Denna boning och allt som hör till den skall ni göra helt enligt de förebilder som jag visar dig.

Du skall göra en ark av akacieträ, två och en halv aln lång, en och en halv aln bred och en och en halv aln hög. Du skall belägga den med rent guld både invändigt och utvändigt och omge den med en guldkant. Du skall gjuta fyra ringar av guld och fästa dem vid de fyra fötterna på arken, två ringar på ena sidan och två på den andra. Du skall göra bärstänger av akacieträ och belägga dem med guld och skjuta in dem i ringarna på arkens sidor, så att man kan bära arken med dem. Bärstängerna skall sitta kvar i ringarna på arken och får inte tas bort. I arken skall du lägga förbundstecknet som jag skall ge dig. Du skall göra ett lock av rent guld, två och en halv aln långt och en och en halv aln brett. Du skall också göra två keruber av hamrat guld, en vid varje ända av locket, en kerub vid den ena ändan och en vid den andra. Du skall göra keruberna i ett stycke med locket. Keruberna skall hålla vingarna lyftade och utbredda, så att de skyler locket. De skall vara vända mot varandra, med ansiktena ner mot locket. Du skall lägga locket ovanpå arken, och i arken skall du lägga förbundstecknet som jag skall ge dig. Där skall jag uppenbara mig för dig: från platsen ovanför locket skall jag tala till dig, mellan de båda keruberna som står på arken med förbundstecknet, och ge dig alla mina befallningar till Israels folk.

Vidare skall du göra ett bord av akacieträ, två alnar långt, en aln brett och en och en halv aln högt. Du skall belägga det med rent guld, och runt omkring det skall du fästa en guldkant. Du skall göra en handsbred list runt omkring det och en guldkant på listen. Du skall göra fyra ringar av guld och fästa dem i de fyra hörnen vid de fyra benen. Intill listen skall ringarna sitta, som hållare för bärstänger, så att man kan bära bordet. Du skall göra bärstängerna av akacieträ och belägga dem med guld, och med dem skall man bära bordet.

Till bordet skall du också göra fat och skålar, kannor och bägare för dryckesoffren; av rent guld skall du göra dem.

Se till att det alltid ligger skådebröd inför mig på bordet.

Du skall göra ett lampställ av rent guld. Det skall göras i hamrat arbete, både foten och stammen. Skålarna, kulorna och blommorna skall göras i ett stycke med lampstället. Sex armar skall gå ut från lampstället, tre på den ena sidan och tre på den andra. På den första armen skall det sitta tre skålar med kulor och blommor och likaså på den andra; det skall vara likadant på alla sex armarna som går ut från lampstället. Skålarna skall vara formade som blommor på ett mandelträd. På själva lampstället skall det vara fyra skålar med kulor och blommor, och skålarna skall vara som mandelträdsblommor. Under vart och ett av de tre paren armar som går ut från lampstället skall det sitta en kula, gjord i ett stycke med detta, under de sex armarna som går ut från lampstället. Kulorna och armarna skall vara i ett stycke med lampstället, alltsammans ett enda hamrat stycke rent guld. Du skall göra sju lampor till lampstället; de skall sättas så att platsen framför blir belyst. De tänger och brickor som hör till skall göras av rent guld. Lampstället med alla dessa tillbehör skall göras av en talent guld.

Se till att du gör detta efter de förebilder som du har fått se på berget.

Boningen skall du göra av tio tältvåder; av tvinnat fint lingarn och av violett, purpurrött och karmosinrött garn skall du väva dem, med keruber, i konstvävnad. Varje våd skall vara 28 alnar lång och fyra alnar bred; alla våderna skall vara lika stora. De skall fogas samman fem och fem. Du skall göra öglor av violett garn i kanten av våden ytterst på det ena hopsatta stycket och på samma sätt i kanten av den yttersta våden på det andra hopsatta stycket. 50 öglor skall du göra på den ena våden och 50 ytterst på våden i det andra stycket, så att öglorna svarar mot varandra. Du skall också göra 50 hakar av guld och fästa ihop våderna med hakar, så att boningen blir en helhet. Du skall väva våder av gethår till ett tält över boningen; elva våder skall du väva. Varje våd skall vara 30 alnar lång och fyra alnar bred; alla elva våderna skall vara lika stora. Du skall foga samman fem våder för sig och sex våder för sig och vika den sjätte våden dubbel på framsidan av tältet. Du skall göra 50 öglor i kanten av den ena våden, den som är ytterst på det ena hopsatta stycket, och 50 öglor i kanten av våden på det andra hopsatta stycket. Och du skall göra 50 hakar av koppar och häkta dem i öglorna och så fästa ihop tältet till en helhet. Och den överskjutande delen av tältets våder, den halva våd som blir över, skall hänga ner över baksidan av boningen. Och den aln som tältvåderna är för långa på var sida skall hänga ner på båda sidorna av boningen för att täcka den.

Du skall göra ett överdrag av rödfärgade baggskinn till tältet och ovanpå detta ett överdrag av delfinskinn.

Bräderna till boningen skall du göra av akacieträ; de skall stå upprätt. Varje bräda skall vara tio alnar lång och en och en halv aln bred. På varje bräda skall det finnas två tappar i anslutning till varandra. Du skall göra likadant med alla bräderna till boningen. Av de bräder du gör för boningen skall 20 vara på sydsidan, åt söder,
och du skall göra 40 socklar av silver under de 20 bräderna, två socklar för varje bräda med dess två tappar; vidare på boningens andra sida, norrut, 20 bräder med deras 40 socklar av silver, två under var bräda. Till baksidan av boningen, åt väster, skall du göra sex bräder och till boningens hörn på baksidan två bräder. Dessa skall vara dubbla nertill och likaså dubbla upptill, till den första ringen. Så skall det vara med de båda hörnbräderna. Det skall alltså vara åtta bräder med socklar av silver, sammanlagt 16 socklar, två under var bräda.

Du skall göra reglar av akacieträ, fem till bräderna på boningens ena sida, fem till bräderna på dess andra sida och fem till bräderna på baksidan, åt väster. Den mellersta regeln, den som sitter mitt på bräderna, skall gå från ena ändan till den andra. Bräderna skall du belägga med guld, och du skall göra guldringar på dem, där man kan skjuta in reglarna. Också reglarna skall du belägga med guld.

Du skall uppföra boningen i överensstämmelse med det som du fick se på berget.

Du skall väva ett förhänge av violett, purpurrött och karmosinrött garn och tvinnat fint lingarn; det skall göras i konstvävnad, med keruber. Du skall hänga upp det på fyra stolpar av akacieträ som är belagda med guld, har krokar av guld och står på fyra socklar av silver. Du skall fästa förhänget i hakar och föra dit arken med förbundstecknet och ställa den innanför förhänget; förhänget skall skilja det heliga från det allra heligaste. Och du skall lägga locket över arken med förbundstecknet i det allra heligaste.

Bordet skall du ställa utanför förhänget och lampstället mitt emot bordet, på södra sidan av boningen; bordet skall stå på den norra sidan.

Du skall göra ett draperi för ingången till tältet, i brokig väv av violett, purpurrött och karmosinrött garn och tvinnat fint lingarn.Till draperiet skall du göra fem stolpar av akacieträ och belägga dem med guld, och krokarna på dem skall vara av guld, och till dem skall du gjuta fem socklar av brons.

Du skall bygga ett altare av akacieträ, fem alnar långt och fem alnar brett - altaret skall vara fyrkantigt - och tre alnar högt. I vart och ett av dess fyra hörn skall du göra ett horn, som skall vara i ett stycke med altaret. Du skall belägga det med koppar. Du skall göra kärl att föra bort askan i, liksom också skovlar och skålar, gafflar och fyrfat. Alla dessa tillbehör skall du göra av koppar. Du skall göra ett galler, ett nät av koppar, och i dess hörn skall du sätta fyra bronsringar. Du skall sätta gallret nertill, under altarlisten, så att nätet når upp till halva höjden av altaret. Till altaret skall du göra bärstänger av akacieträ och belägga dem med koppar. Bärstängerna skall skjutas in i ringarna, så att de sitter på båda sidor av altaret, när man skall bära det. Altaret skall vara ihåligt, byggt av bräder, och det skall göras så som du fick se det på berget.

Du skall också göra en förgård till boningen. På sydsidan, åt söder, skall det finnas omhängen till förgården av tvinnat fint lingarn, 100 alnar långa på den sidan, med 20 stolpar och 20 socklar av brons och med stolparnas krokar och band av silver. Likaså skall det på norra långsidan finnas omhängen, 100 alnar långa, med 20 stolpar och 20 socklar av brons och med stolparnas krokar och band av silver. Förgårdens västra kortsida skall ha omhängen av 50 alnars längd, med tio stolpar och tio socklar. Förgårdens framsida, den östra kortsidan, skall vara 50 alnar lång. Där skall omhängena vara 15 alnar åt ena hållet med tre stolpar och tre socklar, och åt andra hållet 15 alnar med tre stolpar och tre socklar.

Till förgårdens port skall göras ett draperi som är 20 alnar, i brokig väv av violett, purpurrött och karmosinrött garn och tvinnat fint lingarn. Det skall ha fyra stolpar med fyra socklar. Alla stolparna runt förgården skall ha band och krokar av silver och socklar av brons. Förgården skall vara 100 alnar lång och 50 alnar bred; dess omhängen av tvinnat fint lingarn skall ha fem alnars höjd. Socklarna skall vara av brons.

All utrustning som behövs för tjänsten i boningen, liksom alla tältpluggarna där och till förgården, skall vara av koppar.

Du skall befalla israeliterna att skaffa dig ren olja av stötta oliver till lampstället, så att lamporna kan sättas upp varje dag. I uppenbarelsetältet, utanför förhänget som hänger framför förbundstecknet, skall Aron och hans söner se till att lamporna brinner natten igenom inför Jahvé. Detta skall vara en oföränderlig stadga för israeliterna genom alla släktled.

Låt din bror Aron och hans söner träda fram ur kretsen av israeliter för att bli präster åt mig: Aron själv och hans söner Nadav och Avihu, Elasar och Itamar. Du skall låta sy en helig dräkt till ära och prydnad för din bror Aron. Du skall ge anvisningar åt alla som fått konstskicklighetens gåva av mig, och de skall göra dräkten åt Aron, för hans vigning till präst åt mig.

Dessa plagg skall de göra: bröstväska, efod, kåpa, mönstrad tunika, turban och bälte. De skall sy heliga dräkter åt din bror Aron och åt hans söner, så att de kan vara mina präster. Till dessa dräkter skall de använda guld, violett, purpurrött och karmosinrött garn och fint lingarn.

Efoden skall de göra av guld, av violett, purpurrött och karmosinrött garn och tvinnat fint lingarn, i konstvävnad. Den skall ha två axelstycken som är fästa i dess båda kanter och håller ihop den. Och skärpet som sitter på efoden skall göras på samma sätt och i ett stycke med den: av guld, av violett, purpurrött och karmosinrött garn och tvinnat fint lingarn. Du skall ta två onyxstenar och på dem rista in namnen på Israels söner: sex av namnen på den ena stenen och de sex övriga namnen på den andra stenen, i åldersordning. Som en juvelerare graverar ett sigill, så skall du rista Israels söners namn på de båda stenarna. De skall infattas i flätverk av guld. Du skall sätta de två stenarna på efodens axelstycken som en påminnelse om Israels söner: Aron skall bära deras namn på sina axlar inför Jahvé för att han skall minnas dem.

Du skall göra flätverk av guld och två kedjor av rent guld, tvinnade som snören, och dem skall du fästa vid flätverken.

Du skall göra en bröstväska för domsutslag, i konstvävnad. Liksom efoden skall den göras av guld, av violett, purpurrött och karmosinrött garn och av tvinnat fint lingarn. Den skall vara fyrkantig och dubbelvikt, en halv aln lång och en halv aln bred. Du skall besätta den med fyra rader stenar: i första raden en karneol, en topas och en smaragd, i andra raden en rubin, en safir och en kalcedon, i tredje raden en hyacint, en agat och en ametist, i fjärde raden en krysolit, en onyx och en jaspis. De skall vara infattade i flätverk av guld. Stenarna skall vara tolv och svara mot namnen på Israels söner, en för varje namn. På varje sten skall namnet på en av de tolv stammarna vara ingraverat, som på ett sigill. Till bröstväskan skall du göra kedjor av rent guld, tvinnade som snören.

Du skall göra två guldringar och sätta dem i två av hörnen på bröstväskan. Fäst de båda guldsnoddarna vid de två ringarna i hörnen av bröstväskan; de två andra ändarna på snoddarna skall du fästa vid de båda flätverken, som skall vara fastgjorda vid efodens axelstycken på framsidan. Gör två andra guldringar och sätt dem i de båda andra hörnen på bröstväskan, på insidan mot efoden. Slutligen skall du göra två guldringar och sätta dem nertill på framsidan av efodens båda axelstycken, vid sömmen ovanför skärpet. Bröstväskan skall genom sina ringar knytas fast vid ringarna på efoden med en violett snodd, så att den sitter ovanför skärpet och inte kan lossna från efoden. När Aron går in i helgedomen skall han bära namnen på Israels söner vid sitt hjärta, på bröstväskan för domsutslag, som en ständig påminnelse inför Jahvé.

I bröstväskan för domsutslag skall du lägga urim och tummim, så att de ligger vid Arons hjärta när han träder inför Jahvé. Så skall Aron inför Jahvé ständigt bära israeliternas domar vid sitt hjärta.

Kåpan till efoden skall du göra helt i violett tyg. Mitt på den skall vara en öppning för huvudet med en vävd kant, som öppningen på en brynja, så att den inte rivs sönder. Runt fållen skall du sätta granatäpplen av violett, purpurrött och karmosinrött garn och tvinnat fint lingarn, och mellan dem bjällror av guld runt om, en guldbjällra och ett granatäpple växelvis runt fållen på kåpan.Aron skall bära den när han gör tjänst, så att det hörs när han går in i helgedomen inför Jahvé och när han går ut; annars kommer han att dö.

Du skall göra en blomma av rent guld och rista in på den så som man graverar ett sigill: Helgad åt Jahvé. Och du skall fästa den vid en violett snodd, och den skall sitta på turbanen, på dess framsida. Den skall sitta på Arons panna. Aron är ansvarig för fel i de heliga offer som israeliterna bär fram, i alla deras heliga gåvor; därför skall den alltid sitta på hans panna, så att Jahvé finner behag i dem. Du skall väva den mönstrade tunikan av fint lingarn och göra en turban av fint lingarn. Gör även ett bälte i brokig väv.

Också åt Arons söner skall du göra tunikor. Och du skall göra bälten åt dem och huvudbonader, till ära och prydnad. I sådana dräkter skall du klä din bror Aron och hans söner. Du skall smörja dem och insätta dem och viga dem till präster åt mig. Gör byxor av linne som skyler deras kön, de skall räcka från midjan ner på låren. Dem skall Aron och hans söner ha på sig när de går in i uppenbarelsetältet eller träder fram till altaret för att göra tjänst i helgedomen; annars drar de skuld över sig och dör. Detta skall vara en oföränderlig stadga för honom och hans efterkommande.

Detta är vad du skall göra när du viger dem till präster åt mig. Tag en ungtjur och två felfria baggar, osyrat bröd, osyrade kakor bakade med olja och osyrade tunnkakor smorda med olja. Gör dem av siktat vetemjöloch lägg dem i en korg, och bär fram dem i korgen som offergåva tillsammans med tjuren och de två baggarna.

Du skall föra fram Aron och hans söner till uppenbarelsetältets ingång och tvätta dem med vatten. Och du skall ta kläderna och sätta på Aron tunikan, kåpan till efoden, efoden och bröstväskan och binda ihop alltsammans med skärpet. Sätt sedan turbanen på hans huvud och fäst det heliga diademet på den. Tag smörjelseoljan och häll den på hans huvud och smörj honom. Sedan skall du låta hans söner träda fram, och du skall klä på dem tunikor och spänna om dem bälten och sätta på dem huvudbonader. Så skall de ha rätten till prästämbetet för alltid.

När du prästviger Aron och hans söner skall du leda fram tjuren framför uppenbarelsetältet, och Aron och hans söner skall lägga sina händer på tjurens huvud. Slakta sedan tjuren inför Jahvé vid ingången till uppenbarelsetältet. Tag lite av tjurens blod på fingret och stryk på altarhornen; häll ut resten av blodet vid foten av altaret. Fettet kring inälvorna, stora leverloben och båda njurarna med deras fett skall du bränna på altaret. Men tjurens kött, huden och resten av inälvorna skall du bränna upp utanför lägret; det är ett syndoffer.

Så skall du ta den ena baggen, och Aron och hans söner skall lägga sina händer på dess huvud. Slakta baggen och tag dess blod och stänk det runt om på altaret. Stycka baggen, tvätta inälvor och fötter och lägg detta på köttstyckena och huvudet. Bränn sedan hela baggen på altaret. Detta är ett brännoffer åt Jahvé, en lukt som gör honom nöjd, ett eldoffer åt Jahvé.

Därefter skall du ta den andra baggen, och Aron och hans söner skall lägga händerna på dess huvud. Du skall slakta baggen och stryka lite av blodet på Arons högra örsnibb och hans söners högra örsnibb och på högra tummen och högra stortån; resten av blodet skall du stänka runt om på altaret.

Du skall ta av blodet på altaret och av smörjelseoljan och stänka på Aron och hans kläder och på hans söner och deras kläder; då blir han och hans kläder heliga, liksom hans söner och deras kläder.

Tag det feta på baggen, fettsvansen, fettet kring inälvorna, stora leverloben och båda njurarna med deras fett och högra låret, ty detta är prästvigningsbaggen, och vidare en rund brödkaka, en kaka bakad med olja och en tunnkaka ur korgen med osyrat bröd som står inför Jahvé. Allt detta skall du överlämna till Aron och hans söner, och de skall lyfta upp det som ett offer inför Jahvé. Sedan skall du ta tillbaka det och bränna det på altaret, ovanpå brännoffret, till en lukt som gör Jahvé nöjd; det är ett eldoffer åt Jahvé. Och du skall ta bringan av Arons prästvigningsbagge och lyfta upp den till ett offer inför Jahvé. Den skall vara din andel.

Bringan som har lyfts upp och låret som har skänkts till offer skall du avskilja som heliga, styckena av prästvigningsbaggen som är avsedd för Aron och hans söner, och Aron och hans söner skall för all framtid ha rätt att få dessa av israeliterna: de är en offergärd, en gåva från israeliterna av deras gemenskapsoffer, en gåva från dem till Jahvé.

Arons heliga kläder skall hans söner ha efter honom, och de skall bäras av dem när de blir smorda och insatta till präster. I sju dagar skall de bäras av den bland hans söner som blir präst i hans ställe, den som skall gå in i uppenbarelsetältet för att göra tjänst i helgedomen.

Tag prästvigningsbaggen och koka köttet på heligt område. Köttet av baggen och brödet i korgen skall Aron och hans söner äta vid ingången till uppenbarelsetältet. De skall äta det som användes till försoningsoffer när de insattes och vigdes till präster; ingen annan får äta det, ty det är heligt. Och om något av prästvigningsköttet eller av brödet blir över till morgonen, skall det brännas upp; det får inte ätas, ty det är heligt.

Så skall du göra med Aron och hans söner, alldeles som jag har befallt dig. Sju dagar skall prästvigningen vara.

Varje dag skall du offra en tjur som syndoffer, till försoning; du skall offra syndoffret på altaret när du utför soningsriten för det, och du skall smörja det så att det blir helgat. Sju dagar skall du utföra soningsriten för altaret och helga det. Då blir altaret högheligt; allting som kommer i beröring med altaret får del av dess helighet.

Detta skall du offra på altaret: två årsgamla lamm varje dag i all framtid.
Det ena lammet skall du offra på morgonen och det andra mellan skymning och mörker, och till det första lammet skall du offra en tiondels efa siktat mjöl, blandat med en kvarts hin olja av stötta oliver, och som dryckesoffer en kvarts hin vin. Det andra lammet skall du offra mellan skymning och mörker; med samma slags matoffer och dryckesoffer som om morgonen skall du offra det, till en lukt som gör Jahvé nöjd, ett eldoffer åt honom.
Detta skall vara ett dagligt brännoffer genom alla släktled, vid ingången till uppenbarelsetältet, inför Jahvé. Där skall jag uppenbara mig för er och där skall jag tala till dig.

Där skall jag uppenbara mig för israeliterna, och tältet skall bli helgat genom min härlighet. Jag skall helga både uppenbarelsetältet och altaret, och Aron och hans söner skall jag helga till att vara präster åt mig. Och jag skall bo bland israeliterna och vara deras Gud. Då skall de inse att jag är Jahvé, deras Gud, som har fört dem ut ur Egypten för att bo ibland dem. Jag är Jahvé, deras Gud.

Du skall bygga ett altare att tända rökelse på; av akacieträ skall du göra det. Det skall vara fyrkantigt, en aln långt och en aln brett och två alnar högt. Hornen skall vara i ett stycke med altaret. Du skall belägga det med rent guld ovanpå och på sidorna och på hornen och omge det med en guldkant. Du skall göra två ringar av guld och sätta dem nedanför kanten, på två av sidorna, på bägge gavlarna; de skall tjäna som hållare för bärstänger, så att man kan bära altaret. Bärstängerna skall du göra av akacieträ och belägga med guld. Altaret skall du ställa framför förhänget som döljer arken med förbundstecknet, framför locket över förbundstecknet, där jag skall uppenbara mig för dig. Aron skall tända välluktande rökelse på det; varje morgon när han gör i ordning lamporna skall han tända rökelse, och likaså när han sätter upp lamporna mellan skymning och mörker. Detta skall vara ett dagligt rökelseoffer inför Jahvé genom alla släktled.

På detta altare skall ni inte offra någon otillåten rökelse eller något brännoffer eller matoffer; inte heller skall ni hälla ut dryckesoffer på det.

En gång om året skall Aron stryka försoningsblodet på altarets horn; genom alla släktled skall han där en gång om året utföra soningsriten med blodet av soningsoffret. Altaret är högheligt och hör Jahvé till.

Jahvé talade till Mose: När du mönstrar israeliterna och räknar deras antal skall var och en vid mönstringen betala en lösen för sitt liv åt Jahvé, så att ingen olycka drabbar dem vid mönstringen. Var och en som upptas bland de mönstrade skall ge en halv sikel efter tempelvikt - 20 gera per sikel. Denna halva sikel är en offergåva åt Jahvé. Alla som upptas bland de mönstrade, från tjugo års ålder och uppåt, skall ge denna offergåva åt Jahvé. Den rike skall inte ge mer och den fattige inte mindre än en halv sikel när ni ger offergåvan åt Jahvé som en lösen för ert liv.

Du skall ta emot lösesumman av israeliterna och använda pengarna till tjänsten vid uppenbarelsetältet. Så skall israeliterna bli ihågkomna inför Jahvé, genom den lösen ni ger för ert liv.

Jahvé talade till Mose: Du skall göra ett bronskar med tillhörande bronsställ för tvättningen och sätta det mellan uppenbarelsetältet och altaret och fylla det med vatten. Där skall Aron och hans söner tvätta sina händer och fötter. När de går in i uppenbarelsetältet skall de tvätta sig, annars kommer de att dö; likaså när de går fram till altaret för att göra tjänst och bränna eldoffer åt Jahvé. De skall tvätta händer och fötter, annars kommer de att dö. Detta skall vara en oföränderlig stadga för Aron och hans efterkommande genom alla släktled.

Jahvé talade till Mose: Tag de finaste kryddor, 500 siklar flytande myrra, hälften så mycket eller 250 siklar doftande kanel, 250 siklar kalmus, 500 siklar kassia, allt efter tempelvikt, och en hin olivolja. Av detta skall du göra en helig smörjelseolja, en doftande blandning, konstfärdigt blandad; det skall vara en helig smörjelseolja. Med den skall du smörja uppenbarelsetältet, arken med förbundstecknet, bordet med alla dess tillbehör, lampstället med dess tillbehör, rökelsealtaret, brännofferaltaret med alla dess tillbehör och karet med dess ställ. Du skall inviga dem så att de blir högheliga; allt som kommer i beröring med dem får del av deras helighet.

Aron och hans söner skall du smörja och viga till präster åt mig. Och till israeliterna skall du säga: Detta skall vara min heliga smörjelseolja genom alla släktled. Ingen får smörja in kroppen med den, och ni får inte göra någon annan olja med denna sammansättning. Helig är den, och helig skall den vara för er. Den som gör en sådan blandning och den som använder den på någon obehörig skall utstötas ur sitt folk.

Jahvé sade till Mose: Tag välluktande ämnen: staktekåda, sjönagel och galbanum, och därtill ren rökelseharts, lika mycket av varje, och gör rökelse av detta, en konstfärdigt blandad vällukt, saltad, ren och helig. En del av rökelsen skall du stöta till pulver och lägga framför förbundstecknet i uppenbarelsetältet, där jag skall uppenbara mig för dig. Den skall vara höghelig för er. En rökelse med denna sammansättning får ni inte göra åt er själva: den skall hållas helig, den hör Jahvé till. Den som gör sådan rökelse för att njuta dess vällukt skall utstötas ur sitt folk.

Jahvé talade till Mose: Jag har utvalt Besalel, son till Uri, son till Hur, av Juda stam, och fyllt honom med gudomlig ande, med insikt, förmåga och kunskap och allt slags hantverksskicklighet, så att han kan tänka ut konstfulla arbeten och utföra dem i guld och silver och koppar, slipa stenar för infattning, snida i trä, ja, utföra alla slags arbeten.
Jag har vid hans sida ställt Oholiav, Achisamaks son, av Dans stam, och åt alla konstskickliga har jag gett förmåga att utföra allt som jag befallt dig: uppenbarelsetältet, arken med förbundstecknet och locket ovanpå den och allt som hör till uppenbarelsetältet, bordet med dess tillbehör, lampstället av rent guld med alla dess tillbehör, rökelsealtaret, brännofferaltaret med alla dess tillbehör, karet med dess ställ, ämbetsdräkten, prästen Arons heliga kläder och hans söners prästkläder, smörjelseoljan och den välluktande rökelsen till helgedomen - allt skall de göra så som jag har befallt dig.

Jahvé sade till Mose: Tala till israeliterna och säg: "Mina sabbater måste ni hålla, ty sabbaten är ett tecken som förenar mig och er, genom alla släktled, för att ni skall veta att det är jag, Jahvé, som helgar er. Ni skall hålla sabbaten, den skall vara helig för er. Den som vanhelgar den skall straffas med döden. Var och en som utför något arbete på sabbaten skall utstötas ur sitt folk. Sex dagar får arbete utföras, men på den sjunde dagen är det sabbat, en sabbatsvila helgad åt Jahvé. Var och en som utför något arbete på sabbatsdagen skall straffas med döden. Israeliterna skall hålla sabbaten; de skall iaktta den genom alla släktled som en förbundsplikt för alla tider. Den är ett evigt tecken som förenar mig och israeliterna, ty på sex dagar gjorde Jahvé himmel och jord, men den sjunde dagen vilade han och hämtade andan."

När Gud hade talat med Mose på Sinaiberget gav han honom de två tavlorna som ett förbundstecken, tavlor av sten, som Gud hade skrivit på med sitt finger. När Mose gick ner från Sinaiberget och hade med sig förbundstecknet, de två tavlorna, utgick det en strålglans från hans ansikte, därför att han hade talat med Gud, men han märkte det inte.

Då Aron och alla israeliterna såg strålglansen från Moses ansikte vågade de inte komma emot honom. Men Mose ropade på dem, och då kom Aron och alla hövdingarna i menigheten till honom, och han talade med dem. Sedan kom alla israeliterna fram, och Mose gav dem alla de befallningar som han hade fått av Jahvé på Sinaiberget. När Mose hade talat satte han en mask för ansiktet. Varje gång Mose trädde fram inför Jahvé för att tala med honom tog han av masken tills han gick ut igen. När han hade kommit ut talade han om för israeliterna vad Jahvé hade befallt. Då såg israeliterna hur Moses ansikte strålade, och Mose satte masken för ansiktet tills han åter skulle gå in och tala med Jahvé.

Vad händer på Sinai berg? (1)

När man utifrån fyrkällshypotesens kriterier för att skilja ut de olika delar som Moseböckerna består av, blir resultatet ofta sammanhängande historier som skiljer sig från varandra högst avsevärt.

Den äldsta bok som är inarbetad del i de nuvarande Moseböckerna är Jahvistens skrift. Så här berättar Jahvisten om vad Moses är med om på berget Sinai:

[Jahvé sade till Mose] "Gå till folket och se till att de renar sig i dag och i morgon. Låt dem tvätta sina kläder och göra sig beredda för i övermorgon. Ty i övermorgon skall Jahvé stiga ner på Sinaiberget i hela folkets åsyn. Du skall dra en gräns runt omkring berget och varna folket för att gå upp på berget eller komma för nära dess fot. Den som rör vid berget skall straffas med döden. Men ingen hand får vidröra honom: han skall stenas eller skjutas. Ingen sådan får leva, vare sig det är ett djur eller en människa. När vädurshornet ljuder skall de gå upp på berget."

Mose gick ner från berget till folket och lät dem rena sig, och de tvättade sina kläder. Och han sade till dem: "Håll er beredda för i övermorgon. Kom inte nära någon kvinna."

När det blev morgon den tredje dagen [omgavs] hela Sinaiberget av rök då Jahvé steg ner på berget i eld. Röken steg upp som från en smältugn, och hela berget skalv. När Jahvé hade stigit ner på toppen av Sinaiberget kallade han till sig Mose, och Mose gick dit upp.

Jahvé sade till honom: "Gå ner och varna folket så att de inte tränger sig fram för att se Jahvé, ty då kommer många av dem att mista livet. Även prästerna, som annars får närma sig Jahvé, måste rena sig, så att Jahvé inte slår dem med sin vrede."

Mose svarade Jahvé: "Folket kan inte gå upp på Sinaiberget, eftersom du själv har varnat oss och befallt mig att dra en gräns runt berget och förklara det för heligt."

Jahvé sade: "Gå nu ner och kom sedan upp igen! Men prästerna och folket får inte tränga sig fram för att komma upp till Jahvé, då kan han slå dem med sin vrede."

Jahvé sade till Mose: "Hugg ut två stentavlor. I morgon bitti skall du vara beredd, då skall du gå upp på Sinai och vänta på mig där på bergets topp. Ingen skall följa dig dit upp, och ingen skall visa sig på berget, och varken får eller kor skall beta i närheten av det."

Mose högg ut två stentavlor. Tidigt nästa morgon gick han upp på Sinaiberget, så som Jahvé hade befallt, och han tog med sig de båda stentavlorna. Då steg Jahvé ner i ett moln. Mose ställde sig nära honom och åkallade Jahvé.

Och Jahvé gick förbi honom och ropade: "Jahvé, Jahvé är en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärlek och trofasthet. Han håller fast vid sin kärlek mot tusenden, han förlåter synd och skuld och brist men lämnar inte den skyldige ostraffad utan låter straffet för fädernas skuld drabba barn och barnbarn intill tredje och fjärde led."

Mose föll genast på knä, böjde sig till jorden och tillbad. Han sade: "Om jag har din gunst, Herre, så gå mitt ibland oss, fastän detta är ett styvnackat folk, och förlåt vår skuld och vår synd och gör oss till din egendom."

Jahvé sade: "Jag sluter nu ett förbund med er. Inför hela ditt folk skall jag göra sådana under som inte har utförts i något land eller något folk. Hela det folk som du tillhör skall se hur överväldigande den gärning är som jag, Jahvé, utför med dig. Rätta dig efter det som jag befaller dig i dag. Jag skall driva bort amoreerna, kanaaneerna, hettiterna, perisseerna, hiveerna och jevuseerna för dig. Akta dig för att sluta förbund med invånarna i landet som du kommer till, så att de inte fångar er i en fälla. Ni skall riva ner deras altaren, krossa deras stenstoder och hugga ner deras asherapålar.

Du skall inte tillbe någon främmande gud, ty Jahvés namn är Den svartsjuke, han är en svartsjuk Gud. Du skall inte sluta förbund med invånarna i landet, ty då kommer du att äta av deras offer när de ägnar sig åt sin liderliga avgudadyrkan och offrar åt sina gudar och inbjuder dig. Och om du låter dina söner gifta sig med deras döttrar och deras döttrar ägnar sig åt sin liderliga avgudadyrkan, kommer de att förleda dina söner till avfall.

Du skall inte gjuta några avgudabilder åt dig.

Det osyrade brödets högtid skall du fira. I sju dagar skall du äta osyrat bröd, så som jag har befallt dig, på den bestämda tiden i månaden aviv, ty det var i månaden aviv som du drog ut ur Egypten.

Det första som kommer ur moderlivet skall tillhöra mig, allt förstfött av hankön bland din boskap, både kor och får. Men ett förstfött åsneföl skall du lösa ut med ett lamm, och om du inte vill lösa ut det, skall du bryta nacken av det. Varje förstfödd bland dina söner skall du lösa ut. Med tomma händer skall ingen träda fram inför mig.

Sex dagar skall du arbeta, men den sjunde dagen skall du upphöra med arbetet; även om det är plöjningstid eller skördetid skall du upphöra med arbetet.

Du skall fira veckohögtiden, när du skördar det första av vetet, och likaså bärgningshögtiden vid årsskiftet.

Tre gånger om året skall alla män hos dig träda fram inför Härskaren Jahvé, Israels Gud. Ty jag skall driva undan folken för dig och utvidga ditt område, och ingen skall hota ditt land när du drar upp tre gånger om året för att träda fram inför Jahvé, din Gud.

Blodet av det som offras till mig skall du inte offra tillsammans med något syrat, och påskfestens offer får inte lämnas kvar till morgonen.

Det bästa av den första grödan på din mark skall du föra till Jahvés, din Guds, hus.

Du skall inte koka en killing i moderns mjölk."

Jahvé sade till Mose: "Skriv ner dessa befallningar, ty i enlighet med dem har jag slutit ett förbund med dig och med Israel."

Mose var kvar hos Jahvé i fyrtio dagar och fyrtio nätter, utan att äta eller dricka. Och han skrev förbundsvillkoren, de tio budorden, på tavlorna.

Egyptens plågor: Elohisten vs. Prästkodex

Ovan: "The Plagues" från "Prince of Egypt"

Ännu ett exempel på hur det blir när man efter fyrkällshypotesen separerar förenade Bibeltexter från varandra. Berättelsen om plågorna Gud sänder över Egypten, ser lite olika ut hos Elohisten och Prästkodex.


Elohisten:

Herren sade till Mose: "Farao är omedgörlig, han vägrar att släppa folket.
Gå till honom tidigt på morgonen, när han går ner till floden. Ta med dig staven som förvandlades till en orm och ställ dig och vänta på honom vid flodstranden. Säg till honom: Herren, hebreernas Gud, sände mig för att befalla dig att släppa hans folk, så att de kan frambära offer åt honom i öknen. Men hittills har du inte velat lyssna. Nu säger Herren: Detta skall visa dig att jag är Herren. Med staven i min hand skall jag slå på Nilens vatten, och det skall förvandlas till blod. Fiskarna i Nilen skall dö, och floden skall stinka så att egypterna inte kan dricka dess vatten."

[Moses] lyfte sin stav och slog på Nilens vatten i närvaro av farao och hans hovmän, och allt vatten i floden förvandlades till blod. Fiskarna dog och floden stank, så att egypterna inte kunde dricka vattnet därifrån. Det var blod överallt i Egypten.

[Farao] lämnade dem och återvände hem; inte heller nu lät han sig påverkas. Alla egypter grävde efter dricksvatten runt omkring Nilen, eftersom flodvattnet inte gick att dricka.

När sju dagar hade gått sedan Herren slagit på floden sade han till Mose: "Gå till farao och säg: Så säger Herren: Släpp mitt folk så att de kan frambära offer åt mig.Om du vägrar att släppa folket skall jag låta hela ditt land hemsökas av grodor. Floden skall vimla av grodor; de skall komma upp på land och in i ditt hus och i ditt sovrum och i din säng och i husen hos dina hovmän och ditt folk och i dina bakugnar och baktråg. Grodorna skall kräla på dig själv och på ditt folk och på alla dina hovmän."

[Gud] lät det komma grodor över hela Egypten. Farao kallade till sig Mose och Aron och sade: "Be till Herren att han befriar mig och mitt folk från grodorna. Då skall jag släppa folket så att de kan offra till Herren."
Mose svarade: "Det står i din makt att bestämma en tid då jag skall be för dig och dina hovmän och ditt folk, så att grodorna drivs bort från dig och dina hus och bara blir kvar i Nilen."
"I morgon", sade farao. Mose svarade: "Det skall bli som du vill, för att du skall inse att ingen är som Herren, vår Gud: grodorna skall försvinna från dig och dina hus, dina hovmän och ditt folk och bara bli kvar i Nilen."

Mose och Aron lämnade farao, och Mose anropade Herren om hjälp mot grodplågan som han hade låtit drabba farao. Herren gjorde som Mose bad honom: grodorna dog och försvann från hus och gårdar och fält. Man samlade dem i stora högar, och de fyllde landet med sin stank. Men när farao såg att hemsökelsen var över förhärdade han sig.

Herren sade till Mose: Gå i morgon bitti till farao när han är på väg ner till floden och säg: Så säger Herren: Släpp mitt folk så att de kan frambära offer åt mig. Om du inte släpper mitt folk skall jag släppa lös flugsvärmar över dig och dina hovmän och ditt folk och dina hus, så att husen i Egypten fylls av flugsvärmar och marken de står på blir täckt av dem. Men jag skall göra undantag för Goshen, det område där mitt folk bor. Dit skall inte flugorna komma. Då skall du inse att jag, Herren, är här i landet. Jag skall göra skillnad på mitt folk och ditt folk. I morgon skall detta tecken ske."

Och Herren gjorde så: väldiga flugsvärmar trängde in i faraos hus och i hans hovmäns hus, och hela Egypten hemsöktes av flugorna. Då kallade farao till sig Mose och Aron och sade: "Gå, och offra till er gud här i landet!"
"Det är omöjligt", svarade Mose, "vårt offer till Herren, vår Gud, skulle väcka egypternas avsky. Om vi mitt för ögonen på dem förrättar ett offer som de finner avskyvärt kommer de säkert att stena oss. Tre dagsmarscher ut i öknen vill vi gå för att offra åt Herren, vår Gud, så som han befaller oss."
"Jag skall låta er gå", sade farao, "så att ni kan offra i öknen åt Herren, er gud, men gå inte för långt bort. Be för mig!"
Mose svarade: "Så snart jag har kommit ut härifrån skall jag be till Herren, och i morgon skall flugsvärmarna försvinna från dig och dina hovmän och ditt folk. Men lura oss inte en gång till, utan låt folket gå och offra åt Herren."

Så lämnade Mose farao och bad till Herren. Och Herren gjorde som Mose sade: han drev bort flugsvärmarna från farao och hans hovmän och hans folk, inte en enda fluga blev kvar. Men farao förhärdade sig också den gången och släppte inte folket.

Herren sade till Mose: "Gå till farao och säg: Så säger Herren, hebreernas Gud: Släpp mitt folk så att de kan frambära offer åt mig. Om du vägrar och fortsätter att hålla dem kvar skall Herren låta en svår pest drabba din boskap på fälten: hästar, åsnor, kameler, kor och får.
Men Herren skall göra skillnad på Israels boskap och Egyptens; inget av israeliternas djur skall dö."

Nästa dag gjorde Herren som han hade sagt: all boskap dog för egypterna, men av israeliternas boskap dog inte ett enda djur. När farao hörde efter fick han veta att inte ett enda av israeliternas djur hade dött. Men farao var omedgörlig och släppte inte folket.

Herren sade till Mose: "Gå i morgon bitti till farao och säg: Så säger Herren, hebreernas Gud: Släpp mitt folk så att de kan frambära offer åt mig. Denna gång skall jag låta mina plågor drabba dig själv och dina hovmän och ditt folk, och då skall du inse att ingen på jorden är som jag. Jag kunde redan nu ha lyft min hand och slagit dig och ditt folk med pest, och du hade blivit utplånad från jorden. Men jag har skonat dig för att visa dig min makt och för att mitt namn skall bli känt över hela jorden. Om du fortsätter att hindra mitt folk och inte släpper dem, skall jag i morgon sända en hagelstorm, värre än någon som drabbat Egypten från den dag det grundades till denna dag. Låt därför ta in din boskap och allt vad du har ute på fälten. Alla som är kvar utomhus och inte har kommit under tak, både människor och djur, skall träffas av haglet och dö."

De av faraos män som tog Herrens ord på allvar förde sina slavar och sin boskap i säkerhet inomhus. Men de som inte brydde sig om vad Herren hade sagt lät slavar och boskap bli kvar ute på fälten. Då sade Herren till Mose: "Lyft handen mot skyn, så skall haglet falla över hela landet, på människor och djur och allt som växer i Egypten."
Och Mose lyfte sin stav mot skyn, och Herren sände åska och hagel, och blixtar slog ner i marken. Så lät Herren hagel regna över Egypten. Det haglade, och blixtar flammade mitt i hagelskurarna - ett så våldsamt oväder hade inte drabbat Egypten så länge människor funnits där. Överallt i landet slog haglet ner allt som fanns utomhus, både människor och djur; det slog ner alla växter ute på fälten och förstörde alla träd. Men i Goshen, där israeliterna bodde, kom det inte något hagel.

Farao kallade till sig Mose och Aron och sade till dem: "Den här gången erkänner jag min skuld. Det är Herren som har rätt, och jag och mitt folk har orätt. Be för oss till Herren; nu har vi fått nog av hans åska och hagel. Jag låter er gå. Ni behöver inte bli kvar här längre."
Mose svarade: "När jag kommer ut ur staden skall jag lyfta mina händer i bön till Herren. Åskan skall tystna och haglet sluta. Då skall du inse att jorden tillhör Herren. Jag vet att du och dina hovmän ännu inte fruktar Herren Gud."

Det var lin och korn som slogs ner, eftersom kornet hade gått i ax och linet stod i knopp, men vetet och emmern, som mognar senare, blev inte förstörda. Mose lämnade farao och gick ut ur staden och lyfte sina händer i bön till Herren. Då slutade det att åska och hagla, och hällregnet upphörde. Men när farao såg att regnet och haglet och åskan var över framhärdade han i sin synd och gjorde sig hård, både han och hans hovmän.

Herren sade till Mose: "Gå till farao. Jag har själv förhärdat honom och hans män för att jag skall kunna göra dessa tecken mitt ibland dem och för att du skall kunna berätta för dina barn och barnbarn hur jag for fram med egypterna och hur jag gjorde mina tecken bland dem. Så skall ni inse att jag är Herren."

Mose och Aron gick till farao och sade: "Så säger Herren, hebreernas Gud: Hur länge skall du vägra att böja dig för mig? Släpp mitt folk, så att de kan frambära offer åt mig. Om du vägrar att släppa mitt folk skall jag i morgon sända gräshoppor över ditt land. De skall täcka marken så att man inte kan se den. De skall äta upp det allra sista av det som är kvar efter haglet. De skall gnaga rent vartenda träd som växer på era marker. Husen skall fyllas av dem: dina egna hus och dina hovmäns och alla andra egypters hus. Något sådant har varken dina fäder eller dina förfäder skådat från den dag de blev bofasta till denna dag." Så vände han sig om och lämnade farao.

Faraos hovmän sade till honom: "Hur länge skall den mannen få dra olycka över oss? Släpp i väg dem, så att de kan offra åt Herren, sin gud! Har du ännu inte förstått att Egypten går mot sin undergång?"
Då fördes Mose och Aron åter in till farao. Han sade till dem: "Gå, och frambär offer åt Herren, er gud. Men vilka är det som skall gå?"
"Vi går både unga och gamla", svarade Mose, "vi går med våra söner och våra döttrar, med våra får och våra kor, eftersom vi skall fira en högtid till Herrens ära."
Farao sade: "Ja, nog skulle Herren vara er nådig om jag lät er gå med kvinnor och barn - där ser man att ni har onda avsikter. Nej, ni män får ge er i väg ensamma för att frambära offer åt Herren. Det är ju det ni har bett om." Och så jagade man bort dem från faraos hov.
Då sade Herren till Mose: "Sträck ut handen över Egypten, så att det kommer gräshoppor över landet och äter upp allt som växer där, allt som haglet har lämnat kvar."

Mose sträckte ut sin stav över Egypten, och Herren lät en östanvind blåsa över landet hela den dagen och hela natten, och när det blev morgon hade östanvinden fört med sig gräshopporna. De kom över hela Egypten och slog ner överallt. Så många gräshoppor har aldrig skådats och kommer aldrig att skådas. De täckte marken så att den blev alldeles svart, och de åt upp allt som växte i landet och all frukt på träden som haglet hade lämnat kvar; inget grönt fanns kvar på träden eller på marken i hela Egypten.

Då skyndade sig farao att skicka efter Mose och Aron. Han sade till dem: "Jag har förbrutit mig mot Herren, er gud, och mot er. Förlåt mig nu denna enda gång vad jag har gjort, och be till Herren, er gud, att han befriar mig från denna dödliga plåga."

Mose lämnade farao och bad till Herren. Då lät Herren vinden slå om till en hård västan som förde med sig gräshopporna och sopade ut dem i Sävhavet. Inte en enda gräshoppa blev kvar någonstans i hela Egypten.

Herren sade till Mose: "Lyft handen mot skyn, så skall ett mörker komma över Egypten, ett mörker så tätt att man kan ta på det."
Mose lyfte sin hand mot skyn, och ett djupt mörker låg över hela Egypten i tre dagar. Människorna kunde inte se varandra eller gå någonstans på tre dagar. Men överallt där israeliterna bodde var det ljust.
Då kallade farao på Mose och sade: "Gå, och frambär offer åt Herren! Ni behöver bara lämna kvar era får och era kor - kvinnorna och barnen får gå med er."
Men Mose svarade: "Tänker kanske du förse oss med slaktoffer och brännoffer så att vi kan offra åt Herren, vår Gud? Nej, vår boskap måste också gå med oss - inte en klöv får bli kvar! Det är av boskapen vi skall offra åt Herren, vår Gud, och vad vi skall offra åt Herren vet vi inte själva förrän vi kommer fram."
Farao sade till Mose: "Gå din väg, och se till att du aldrig mer kommer inför mina ögon! Om du gör det skall du dö."
"Du har rätt", svarade Mose, "jag skall aldrig mer komma inför dina ögon!"

Herren sade till Mose: "Ännu en plåga skall jag låta drabba farao och Egypten, och sedan skall han släppa er härifrån - ja, inte bara släppa er utan jaga bort er allesammans. Säg nu till folket att alla, både män och kvinnor, skall be sina grannar om föremål av silver och guld." Och Herren gjorde egypterna välvilligt stämda mot hans folk, och Mose betraktades som en stor man i Egypten, både av faraos hovmän och av folket.

Mose sade till farao: "Så säger Herren: Vid midnatt skall jag gå fram genom Egypten, och allt förstfött i Egypten skall dö, den förstfödde sonen till farao på tronen lika väl som den förstfödde sonen till slavinnan vid handkvarnen, och även allt förstfött bland boskapen. I hela Egypten skall höjas ett sådant klagoskri att dess like aldrig har hörts och aldrig kommer att höras. Men mot israeliterna skall inte ens en hund morra, varken mot människor eller boskap. Då skall ni inse att Herren gör skillnad på Egypten och Israel. Då skall alla dina hovmän här söka upp mig och falla ner för mig och bönfalla mig att lämna er och ta med mig hela mitt folk. Sedan skall jag dra bort." Och fylld av vrede gick han därifrån.

Mose kallade samman alla de äldste i Israel och sade: "Gå och hämta var sitt lamm åt era familjer och slakta det som påskoffer. Tag sedan en knippa isop och doppa den i skålen med blodet och stryk lite av blodet på tvärbjälken och de båda dörrposterna. Ingen av er får gå ut genom dörren i sitt hus innan det blir morgon. Herren skall gå fram genom landet och hemsöka egypterna. Men när han ser blodet på tvärbjälken och de båda dörrposterna skall han gå förbi dörren och inte låta Förgöraren gå in i era hus för att döda er. Dessa regler skall gälla för er och era barn i all framtid. När ni kommer till det land som Herren har lovat att skänka er skall ni hålla fast vid detta bruk. Och när era barn frågar er: Vad betyder detta bruk? skall ni svara: Det är ett påskoffer åt Herren; när han dödade egypterna gick han förbi israeliternas hus och skonade våra hem." Då föll folket ner och tillbad.

Vid midnatt dräpte Herren alla förstfödda i Egypten, den förstfödde sonen till farao på tronen lika väl som den förstfödde sonen till fången i fängelsehålan, och även allt förstfött bland boskapen. Den natten steg farao upp, han och hans hovmän och alla andra egypter. Det hördes ett klagoskri i Egypten, ty det fanns inget hus där inte någon var död.

Farao kallade under natten till sig Mose och Aron och sade: "Gå er väg, lämna mitt land, både ni själva och de andra israeliterna. Gå, och frambär offer åt Herren som ni har bett att få göra! Ta med både era får och era kor så som ni har begärt! Gå, och be om välsignelse också för mig!"

Egypterna drev på dem för att få ut dem ur landet så fort som möjligt. De tänkte att de annars skulle dö allesammans. Så tog israeliterna degen, innan man hunnit syra den, svepte sina mantlar om baktrågen och bar dem på axeln. De hade gjort som Mose sade: de hade bett egypterna om föremål av silver och guld och om kläder. Och Herren hade gjort egypterna välvilligt stämda mot israeliterna, så att de gav dem vad de begärde. På det sättet tog de byte av egypterna.

Israeliterna [var] ungefär 600 000 män till fots, förutom kvinnor och barn. En mängd löst folk gick med dem, och därtill väldiga hjordar av får och kor. Av degen som de hade med sig från Egypten bakade de osyrade brödkakor. De hade inte hunnit syra degen, eftersom de drevs ut ur landet så hastigt att de inte kunde vänta, och inte heller hann de göra i ordning någon proviant. Och samma dag förde Herren dem ut ur Egypten, ordnade i häravdelningar.


Prästkodex

Herren svarade: "Nu gör jag dig till en gud för farao, och din bror Aron skall bli din profet. Du skall säga honom allt vad jag befaller dig, och din bror Aron skall säga det till farao, och då skall farao låta israeliterna lämna hans land. Jag skall göra farao hård och omedgörlig, så att han inte lyssnar på er, hur många tecken och under jag än gör i Egypten. Jag skall bära hand på Egypten och föra mina härar, mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten under väldiga straffdomar. När jag lyfter min hand mot Egypten och för Israel ut därifrån, då skall egypterna inse att jag är Herren."
Mose och Aron gjorde så, de gjorde som Herren hade befallt.

Mose var 80 år gammal och Aron 83 år när de talade med farao.

Herren sade till Mose och Aron:"Om farao begär något tecken av er skall du säga till Aron att ta sin stav och kasta den framför farao. Då skall den förvandlas till en väldig orm."

Mose och Aron gick till farao och gjorde som Herren hade befallt: Aron kastade sin stav framför farao och hans hovmän, och den förvandlades till en orm.Då kallade farao i sin tur på visa män och trollkarlar, och med sin svartkonst gjorde dessa egyptiska siarpräster samma sak: var och en kastade sin stav, och stavarna blev till ormar. Men deras stavar uppslukades av Arons stav. Ändå var farao obeveklig och vägrade att lyssna till Mose och Aron, alldeles som Herren hade sagt.

Herren sade till Mose: "Säg till Aron att ta sin stav och sträcka ut den över Egyptens vatten, dess floder, kanaler och dammar, alla dess vattensamlingar, så att de förvandlas till blod. Det kommer att vara blod överallt i Egypten, till och med i träkärl och stenkrukor."

Mose och Aron gjorde som Herren hade befallt men de egyptiska siarprästerna åstadkom samma sak genom sin svartkonst, och farao var obeveklig: han lyssnade inte till Mose och Aron, alldeles som Herren hade sagt.

Och Herren sade till Mose: "Säg till Aron att sträcka ut sin hand och sin stav över floder och kanaler och dammar, så att hela Egypten fylls av grodor."
Aron sträckte ut sin hand över vattnen i Egypten, och det kom upp grodor som översvämmade landet. Men siarprästerna åstadkom samma sak genom sin svartkonst.

Herren sade till Mose: "Säg till Aron att sträcka ut sin stav och slå på marken, så skall stoftet förvandlas till myggor i hela Egypten."
De gjorde så: Aron sträckte ut handen och slog med staven på marken, och stoftet blev till myggor, som angrep människor och boskap; allt stoft på marken i hela Egypten blev till myggor.
När siarprästerna på samma sätt försökte frambringa myggor med sin svartkonst, lyckades de inte. Men myggorna var överallt, på människor och boskap.
"Detta är Guds finger", sade siarprästerna till farao. Men farao var obeveklig: han lyssnade inte till Mose och Aron, alldeles som Herren hade sagt.

Herren sade till Mose och Aron: "Ni skall ta händerna fulla med sot från en smältugn, och Mose skall kasta upp det i luften mitt framför farao. Sotet skall falla som damm över hela Egypten och variga bölder skall slå upp på människor och boskap i hela landet."
Då tog de sot från smältugnen och gick till farao, och Mose kastade upp sotet i luften och variga bölder slog upp på människor och boskap.
Siarprästerna kunde inte stiga fram inför Mose, eftersom de hade drabbats av bölder liksom alla andra egypter.
Men Herren gjorde farao hård och obeveklig: han lyssnade inte till Mose och Aron, alldeles som Herren hade sagt till Mose.

Herren sade till Mose och Aron i Egypten: "Denna månad skall inleda raden av månader; den skall för er vara årets första månad. Säg till Israels menighet att varje familjefar den tionde i denna månad skall ta ett lamm eller en killing, ett djur för varje hushåll. Men om hushållet är för litet för ett helt djur skall husfadern och hans närmaste granne tillsammans ta ett djur, alltefter antalet personer; ni skall göra beräkningen med hänsyn till vad var och en äter. Djuret skall vara felfritt, årsgammalt och av hankön och tas från fåren eller från getterna. Ni skall spara det till den fjortonde dagen i denna månad; då skall hela Israels församlade menighet slakta det mellan skymning och mörker. Man skall ta av blodet och stryka på båda dörrposterna och på tvärbjälken i de hus där man äter det. Köttet skall ätas samma natt; det skall vara stekt över eld och det skall ätas med osyrat bröd och beska örter. Ni får inte äta något av köttet rått eller kokat i vatten, utan det skall vara stekt över eld, med huvud, fötter och innanmäte. Ingenting får lämnas kvar till morgonen; om något då är kvar skall ni bränna upp det. Vid måltiden skall ni ha kläderna uppfästa, skor på fötterna och stav i handen. Ät i hast. Detta är Herrens påsk. Den natten skall jag gå fram genom Egypten och döda allt förstfött i landet, både människor och boskap, och alla Egyptens gudar skall drabbas av min dom - jag är Herren. Men blodet skall vara ett tecken på husen där ni bor. När jag ser blodet skall jag gå förbi, och det förödande slaget skall inte träffa er när jag slår Egypten. Den dagen skall vara en minnesdag för er. Ni skall fira den som en Herrens högtid; i släkte efter släkte skall det vara en oföränderlig ordning att ni firar den. I sju dagar skall ni äta osyrat bröd. Redan den första dagen skall ni skaffa bort all surdeg ur era hus, ty var och en som äter något syrat bröd från den första till den sjunde dagen skall utstötas ur Israel. Den första dagen skall ni hålla en helig sammankomst, liksom också den sjunde dagen. Inget arbete får utföras under de dagarna, utom det som är nödvändigt för att alla skall få äta; endast detta får göras.
Ni skall fira det osyrade brödets högtid, därför att det var just den dagen som jag förde era härar ut ur Egypten. I släkte efter släkte skall det vara en oföränderlig ordning att ni firar denna dag. Från kvällen den fjortonde dagen i första månaden till kvällen den tjugoförsta dagen skall ni äta osyrat bröd. Under sju dagar får ingen surdeg finnas i era hus, ty var och en som äter syrat bröd skall utstötas ur Israels menighet, vare sig han är invandrare eller infödd. Syrat bröd skall ni inte äta; var ni än bor skall ni äta osyrat bröd." Sedan gick israeliterna och gjorde allt det som Herren hade befallt Mose och Aron.

Just denna dag, då 430 år hade gått, drog alla Herrens härar ut ur Egypten. Det var den natt då Herren vakade för att föra dem ut ur Egypten. Den natten är Herrens, den natten skall alla israeliter vaka, släkte efter släkte. Herren sade till Mose och Aron: "Detta är stadgan för påskoffret: Ingen utlänning skall äta av det, men en slav som har köpts för pengar får äta av det, om han först har blivit omskuren. Ingen som tillfälligt bor hos er och ingen daglönare får äta av det. Allt skall ätas i ett och samma hus; inget av köttet får föras ut ur huset och inget ben får krossas. Hela Israels menighet skall göra så. Om någon invandrare som bor hos dig vill fira påsk till Herrens ära måste alla manliga medlemmar av hans familj omskäras. Sedan kan han delta i högtiden, och då skall han räknas som en infödd. Men ingen oomskuren får äta av påskoffret. Samma lag skall gälla för den infödde och för invandraren."
Och alla israeliterna gjorde så; de gjorde allt vad Herren hade befallt Mose och Aron,

Faraos härar hann upp oss...

Stora stycken av 1-4 Mosebok, ibland hela kapitel, är skrivna av en och samma författare (Jahvisten, Elohisten eller Prästkodex), medan andra är "mixer" av alla tre. 5 Mosebok är till allra största del ett verk av en enda författare, Deuteronomisten. Det som är förunderligt är, att när man utifrån fyrkällshypotesen tar en "mixad" berättelse och delar upp den efter hypotesens "program" för vad som särskiljer de olika författarna åt, får man inte fragmentarisk röra utan sammanhängande berättelser - en tydlig indikation på att hypotesen stämmer. I föregående post listade jag Jahvistens version av Noas ark och Prästkodex motsvarighet - intressant därför att de skiljer sig åt, både i innehåll och stil.

Nedan ur Exodus (2 Mosebok), kapitel 14. Så här ser texten ut som vi är vana att se den.

Herren talade till Mose: "Säg åt israeliterna att vända om och slå läger utanför Pi Hachirot mellan Migdol och havet; mitt emot Baal Sefon skall ni slå läger vid havet. Farao kommer att tro att israeliterna har gått vilse och inte kan ta sig igenom öknen. Jag skall förhärda honom så att han sätter efter dem. Då skall jag visa min makt genom att krossa farao och hela hans här, och egypterna skall inse att jag är Herren." Israeliterna gjorde som Herren hade sagt.

När kungen av Egypten fick veta att folket hade flytt kom han och hans hovmän på andra tankar. "Vad är det vi har gjort?" sade de. "Varför släppte vi ifrån oss våra israelitiska slavar?"
Farao lät spänna för sin vagn och tog med sig sina män. Han tog de 600 bästa stridsvagnarna och alla andra stridsvagnar i Egypten, under befäl av höga officerare. Herren förhärdade farao, kungen av Egypten, så att han satte efter israeliterna, som dristigt hade tågat ut. Egypterna förföljde dem och hann upp dem där de hade slagit läger vid havet - alla faraos hästar, vagnar och vagnskämpar och hela hans här - vid Pi Hachirot, mitt emot Baal Sefon.

Då farao närmade sig upptäckte israeliterna att egypterna var på marsch mot dem. De blev förfärade och ropade till Herren. Och de sade till Mose: "Fanns det inga gravar i Egypten, så att du måste ta oss hit för att dö i öknen? Varför har du gjort så mot oss? Varför förde du oss ut ur Egypten? Bad vi inte redan där att du skulle låta oss vara i fred och låta oss tjäna egypterna? Hellre träla för egypterna än dö i öknen!"

Mose svarade: "Var inte rädda! Stanna här; i dag skall ni bli vittnen till den seger som Herren vinner åt er. Ty så som ni ser egypterna i dag skall ni aldrig någonsin se dem mer. Herren skall strida för er, och ni skall vara tysta!"

Herren sade till Mose: "Varför ropar du till mig? Säg åt israeliterna att dra vidare. Lyft din stav och sträck ut din hand över havet och klyv det, så att israeliterna kan gå torrskodda tvärs igenom havet. Jag skall förhärda egypterna, så att de följer efter dem. Jag skall visa min makt genom att krossa farao och hela hans här, hans vagnar och vagnskämpar. Och egypterna skall inse att jag är Herren, när jag visar min makt och krossar farao och hans vagnar och vagnskämpar."

Guds ängel, som hade gått framför israeliternas här, flyttade sig nu och gick bakom dem. Molnpelaren som gick framför dem flyttade sig och tog plats bakom dem, så att den kom mellan egypternas här och israeliternas. Mörkret föll, och hela natten gick utan att härarna fick känning med varandra.

Mose sträckte ut sin hand över havet, och Herren drev undan havet med en stark östanvind, som blåste hela natten. Så gjorde han havet till torrt land. Vattnet klövs, och israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet, medan vattnet stod som en vägg på båda sidor. Egypterna förföljde dem, och alla faraos hästar, hans vagnar och vagnskämpar satte efter dem ut i havet.

Strax före gryningen såg Herren från pelaren av eld och moln ner mot egypternas här, och han spred förvirring bland dem. Han lät vagnshjulen fastna så att det gick trögt att köra. Då ropade egypterna: "Låt oss fly! Herren strider för Israel mot oss egypter!"

Herren sade till Mose: "Sträck ut din hand över havet, så att vattnet strömmar tillbaka över egypterna, över deras vagnar och vagnskämpar." Mose sträckte ut sin hand över havet, och i gryningen vände vattnet tillbaka. Egypterna flydde och det kom rakt emot dem; Herren störtade dem ut i havet. Vattnet vände tillbaka och dränkte vagnarna och vagnskämparna, hela faraos här som hade följt efter israeliterna ut i havet. Inte en enda kom undan.Men israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet, och vattnet stod som en vägg på båda sidor.

Den dagen räddade Herren Israel från egypterna; israeliterna såg dem ligga döda på stranden.
Då Israels folk såg vilket storverk Herren hade utfört mot egypterna fruktade de Herren och litade på honom och på hans tjänare Mose.

Där Jahvisten och Elohisten "mixats" (de har av en redaktion kombinerats till ett gemensamt dokument, Jahvisten-Elohisten, JE - senare kombinerades JE med Prästkodex) dominerar vanligen en av dem över den andra. I det här fallet blir det tydligt att Jahvisten dominerar starkt över Elohisten. Separerar man dem utgör nämligen Jahvistens berättelse en sammanhängande helhet, precis som Prästkodex gör det, medan Elohisten blir något korthuggen och ofullständig.

Den svenska översättningen utgår också givetvis från den sammanhängande JEP-texten och tenderar därför att skapa sammanhängande längre meningar som "överlappar" texter och stycken som i hebreiskt original är mer korthuggna.

2 Mosebok 14, Jahvistens berättelse

När kungen av Egypten fick veta att folket hade flytt, [lät Farao] spänna för sin vagn och tog med sig sina män. Egypterna förföljde [Israeliterna]. [Israeliterna upptäckte] att egypterna var på marsch mot dem. De blev förfärade.

Mose sade: "Var inte rädda! Stanna här; i dag skall ni bli vittnen till den seger som Herren vinner åt er. Ty så som ni ser egypterna i dag skall ni aldrig någonsin se dem mer. Herren skall strida för er, och ni skall vara tysta!"

Molnpelaren som gick framför dem flyttade sig och tog plats bakom dem. Mörkret föll, och hela natten gick utan att härarna fick känning med varandra. Herren drev undan havet med en stark östanvind, som blåste hela natten. Så gjorde han havet till torrt land.

Strax före gryningen såg Herren från pelaren av eld och moln ner mot egypternas här, och han spred förvirring bland dem. Då ropade egypterna: "Låt oss fly! Herren strider för Israel mot oss egypter!"

Och i gryningen vände vattnet tillbaka. Egypterna flydde och det kom rakt emot dem; Herren störtade dem ut i havet. Den dagen räddade Herren Israel från egypterna; israeliterna såg dem ligga döda på stranden. Då Israels folk såg vilket storverk Herren hade utfört mot egypterna fruktade de Herren och litade på honom och på hans tjänare Mose.


2 Mosebok 14, Elohistens berättelse

[Farao och hans] hovmän [kom] på andra tankar. "Vad är det vi har gjort?" sade de. "Varför släppte vi ifrån oss våra israelitiska slavar?" Han tog de 600 bästa stridsvagnarna och alla andra stridsvagnar i Egypten, under befäl av höga officerare.

[Israeliterna sade] till Mose: "Fanns det inga gravar i Egypten, så att du måste ta oss hit för att dö i öknen? Varför har du gjort så mot oss? Varför förde du oss ut ur Egypten? Bad vi inte redan där att du skulle låta oss vara i fred och låta oss tjäna egypterna? Hellre träla för egypterna än dö i öknen!"

Guds ängel, som hade gått framför israeliternas här, flyttade sig nu och gick bakom dem, så att den kom mellan egypternas här och israeliternas. Han lät vagnshjulen fastna så att det gick trögt att köra.


2 Mosebok 14, Prästkodex berättelse

Herren talade till Mose: "Säg åt israeliterna att vända om och slå läger utanför Pi Hachirot mellan Migdol och havet; mitt emot Baal Sefon skall ni slå läger vid havet. Farao kommer att tro att israeliterna har gått vilse och inte kan ta sig igenom öknen. Jag skall förhärda honom så att han sätter efter dem. Då skall jag visa min makt genom att krossa farao och hela hans här, och egypterna skall inse att jag är Herren." Israeliterna gjorde som Herren hade sagt.

Herren förhärdade farao, kungen av Egypten, så att han satte efter israeliterna, som dristigt hade tågat ut, och hann upp dem där de hade slagit läger vid havet - alla faraos hästar, vagnar och vagnskämpar och hela hans här - vid Pi Hachirot, mitt emot Baal Sefon.

Då farao närmade sig ropade [israeliterna] till Herren. Herren sade till Mose: "Varför ropar du till mig? Säg åt israeliterna att dra vidare. Lyft din stav och sträck ut din hand över havet och klyv det, så att israeliterna kan gå torrskodda tvärs igenom havet. Jag skall förhärda egypterna, så att de följer efter dem. Jag skall visa min makt genom att krossa farao och hela hans här, hans vagnar och vagnskämpar. Och egypterna skall inse att jag är Herren, när jag visar min makt och krossar farao och hans vagnar och vagnskämpar."

Mose sträckte ut sin hand över havet, och vattnet klövs, och israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet, medan vattnet stod som en vägg på båda sidor. Egypterna förföljde dem, och alla faraos hästar, hans vagnar och vagnskämpar satte efter dem ut i havet.

Herren sade till Mose: "Sträck ut din hand över havet, så att vattnet strömmar tillbaka över egypterna, över deras vagnar och vagnskämpar." Mose sträckte ut sin hand över havet, vattnet vände tillbaka och dränkte vagnarna och vagnskämparna, hela faraos här som hade följt efter israeliterna ut i havet. Inte en enda kom undan. Men israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet, och vattnet stod som en vägg på båda sidor.

Jahvisten vs Prästkodex

Jag har skaffat mig Richard Elliot Friedmans "The Bible - with sources revealed", en pedagogisk bok innehållande de 5 Moseböckerna med texten tryckt i olika färg och stil för att visa vilka delar som härrör från olika författare. Ett litet exempel nedan: berättelsen om Noas ark (1 Mosebok 6-8), först berättelsen sådan den ser ut hos Jahvisten och sedan i Prästkodex. Jag har här, för tydlighetens skull, valt att inte använda uttrycket Herren för tetragrammaton (JHVH), utan istället Jahvé. Prästkodex använder inte tetragrammaton innan Gud kallar sig för JHVH för Mose utan använder endast benämningen Gud (Elohim eller bara El).


Noa och hans ark, enligt Jahvisten

När människorna nu började bli talrika på jorden och döttrar föddes åt dem, såg gudaväsendena att människornas döttrar var vackra, och dem de tyckte bäst om tog de till hustrur. Då sade Jahvé: "Min livsande skall inte bli kvar i människan för alltid - hon är dock av kött. Hennes livstid skall vara 120 år." På den tiden - och även senare - när gudaväsendena låg med människornas döttrar och fick barn med dem, fanns det jättar på jorden. Detta var urtidens hjältar, och deras rykte var stort.

Jahvé såg att ondskan på jorden var stor; människornas uppsåt och tankar var alltid och alltigenom onda. Då ångrade Jahvé bittert att han hade gjort människor på jorden. Jahvé sade: "Människorna som jag har skapat skall jag utplåna från jordens yta, och med dem alla fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar. Jag ångrar att jag gjorde dem." Men Noa hade vunnit Jahvés välvilja.

Jahvé sade till Noa: "Gå in i arken, du och hela din familj. Ty jag har funnit att du ensam är rättfärdig inför mig i denna tid. Av alla rena fyrfotadjur skall du ta med dig sju par av varje art, hanar och honor, och av alla djur som inte är rena skall du ta ett par, hane och hona - också av himlens fåglar sju par av varje art, hanar och honor - så att de kan överleva på jorden. Om sju dagar skall jag låta det regna på jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag skall utplåna från jordens yta allt som finns till, allt som jag har gjort."

Noa gjorde i allt så som Jahvé hade befallt honom. Då gick Noa in i arken tillsammans med sina söner, sin hustru och sina sonhustrur för att rädda sig undan flodens vatten.

Och Jahvé stängde igen om honom. Då kom floden över jorden. Den varade i fyrtio dagar, och det kom så mycket vatten att arken lyftes och flöt över jorden. Vattnet steg högt över jorden, och arken drev på vattnet. Allt högre steg vattnet över jorden, tills det täckte även de högsta bergen under himlen. Vattnet steg mer än sju meter över bergen. Allt som levde och andades dog, alla varelser som levde på land. Jahvé utplånade allt som fanns till på jorden, människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar: allt utplånades från jorden. Kvar blev bara Noa och de som var med honom i arken. Regnet hejdades och vattnet drog sig efter hand bort från jorden.

Efter fyrtio dagar öppnade Noa ett fönster som han hade gjort på arken. Sedan släppte han ut en duva för att se om vattnet hade sjunkit undan från marken. Men duvan fann ingen plats där den kunde vila utan återvände till honom i arken, eftersom det stod vatten över hela jorden. Då sträckte Noa ut handen och tog in duvan till sig i arken. Han väntade sju dagar till, sedan släppte han ut duvan ur arken ännu en gång. Om kvällen kom den tillbaka till honom, och då hade den ett friskt blad från ett olivträd i näbben. Då förstod Noa att vattnet hade sjunkit undan från jorden. Han väntade sju dagar till, sedan släppte han ut duvan igen, och nu kom den inte mer tillbaka till honom och när Noa lyfte undan taket på arken fick han se att marken hade torkat upp.

Noa byggde ett altare åt Jahvé. Han tog fyrfotadjur och fåglar av alla rena arter och offrade dem som brännoffer på altaret. Och Jahvé kände den blidkande lukten, och han sade till sig själv: "Aldrig mer skall min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag skall aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort. Så länge jorden består skall sådd och skörd, köld och värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra att skifta."


Noa och hans ark, enligt Prästkodex

Detta är berättelsen om Noa och hans släkt. Noa, som levde i denna tid, var en oförvitlig och rättfärdig man; han levde i gemenskap med Gud. Noa fick tre söner, Sem, Ham och Jafet. Men inför Guds ögon blev jorden alltmer fördärvad och full av våld. Gud såg att jorden var fördärvad, eftersom allt vad människorna gjorde på jorden var fördärvligt.

Han sade till Noa: "Jag har bestämt att jag skall göra slut på alla människor, ty de har fyllt jorden med våld. Jag skall förgöra både dem och jorden. Bygg dig en ark av goferträ och inred den med olika rum. Bestryk den både invändigt och utvändigt med jordbeck. Så skall du göra arken: den skall vara 150 meter lång, 25 meter bred och 15 meter hög, och du skall göra ett tak på den med en halv meters resning. Ingången till arken skall du göra på ena sidan, och du skall bygga den i tre våningar. Jag skall nu låta floden översvämma jorden och förgöra alla levande varelser under himlen. Allting på jorden skall gå under. Men med dig vill jag upprätta ett förbund. Du skall gå in i arken tillsammans med dina söner, din hustru och dina sonhustrur, och av allt som lever, av alla varelser, skall du föra in i arken ett par, hane och hona, av varje art, så att de kan överleva tillsammans med dig. Av de olika arterna av fåglar, fyrfotadjur och markens kräldjur skall ett par av varje komma till dig, så att de kan överleva. Du skall lägga upp förråd av all slags föda, så att ni har att äta, du själv och alla de andra."

Noa gjorde i allt så som Gud hade befallt honom att göra. Av de rena fyrfotadjuren och av de fyrfotadjur som inte är rena, av fåglarna och av allt det som krälar på marken kom ett par av varje art in till Noa i arken, hane och hona, så som Gud hade befallt Noa. Efter sju dagar kom flodens vatten över jorden. Det år då Noa blev 600 år, den sjuttonde dagen i andra månaden, den dagen bröt alla det stora djupets källor fram och himlens dammluckor öppnades, och regnet strömmade ner över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter. Just den dagen gick Noa och hans söner Sem, Ham och Jafet in i arken, och med dem Noas hustru och hans tre sonhustrur, vidare alla de olika arterna av vilda djur och boskap, de olika arterna av det som krälar på jorden och av det som flyger, både fåglar och alla andra djur med vingar. Alla kom de in till Noa i arken, ett par av alla levande varelser. De kom, hanar och honor av alla slags djur, så som Gud hade befallt Noa.

Hela myllret av varelser på jorden gick under: fåglar, boskap och vilda djur, allt liv som jorden vimlade av, och alla människor [dog].

Vattnet fortsatte att stiga över jorden i 150 dagar. Då tänkte Gud på Noa och alla de vilda och tama djur som var med honom i arken. Han lät en vind blåsa över jorden och vattnet började sjunka undan. Djupets källor och himlens dammluckor stängdes till.

Efter de 150 dagarna började vattnet minska. På sjuttonde dagen i sjunde månaden blev arken stående på Araratbergen. Vattnet fortsatte hela tiden att minska, och när den tionde månaden kom, på första dagen i månaden, blev bergens toppar synliga. [Noa] släppte ut en korp. Den flög fram och åter till dess vattnet torkat upp på jorden. I Noas sexhundraförsta år, på första dagen i första månaden, hade vattnet torkat bort på jorden. På tjugosjunde dagen i andra månaden var jorden torr.

Då sade Gud till Noa: "Gå ut ur arken tillsammans med din hustru, dina söner och sonhustrur. Alla de djur av alla slag som du har hos dig, fåglar, fyrfotadjur och alla kräldjur som finns på jorden, skall du ta med dig ut, och det skall bli ett myller av dem på jorden; de skall vara fruktsamma och föröka sig."

Och Noa gick ut ur arken tillsammans med sina söner och sin hustru och sina sonhustrur. Alla fyrfotadjur och kräldjur och fåglar, allt som myllrar på jorden, gick ut ur arken, den ena arten efter den andra.

Battle Hymn of The Republic

Det här måste vara den svulstigaste och mest överdrivet pompösa variant av "Battle Hymn of The Republic" jag någonsin hört... Och med "videon" till blir det ändå värre... Men det är en pampig sång.

Woman, know your limits!

Vansinnigt roligt...

Visste du att...(3)

...bland alla bisarra intressen och dumheter jag hänger mig åt (och som, om jag får gissa själv, är min "säkerhetsventil" för att inte bli alldeles tossig av allt elände som världen tycks full av) är lyssnandet på musik ett av de större.

Jag har en sammansatt musiksmak och kan lyssna (och emellanåt uppskatta) det mesta utom hip-hop, dansbandsmusik och alltför sötsliskig gladpopp.

I perioder går jag ner mig svårt på underbart flummig musik... Som de här:

Tony Newmans "Soul thing"



Eller Jefferson Airplaines "White rabbit" (ja, jag vet att det är något slags knarkromantik med i texten - men jag gillar "gunget")



Eller Tom Waits "Little drop of poison"

Visste du att...(2)

...Någon hittade till min blogg genom att googla på "Otroligt snygga brudar"!

*Asgarv*

Visste du att...(1)

Gesten som Vulcanerna i Star Trek gör när de önskar långt liv och välgång åt någon är baserad på den Aronitiska välsignelsen?



Ovan: Leonard Nemoy som Mr Spock i Star Trek - The original series.



Så här skall händerna hållas för en korrekt, judiskt ortodox aronitisk välsignelse.

Mer om "Testament"-rollspelet

Se också tidigare post.



Religion är självklart en viktig ingrediens i "Testament - Roleplaying in the Biblical Era".

I traditionella Dungeons & Dragons finns något som heter alignment, som anger ifall en spelarkaraktär är god, neutral eller ond - och på vilket sätt han/hon är det (lawful, chaotic osv). I Testament ersätts alignment av piety, fromhet med andra ord. Fromhet mäts i poäng och att ha en hög poäng är givetvis bättre än att ha en låg.

Har man hög fromhet kan man få hjälp av Gud (eller gudarna/gudinnorna ifall karaktären inte är Israel utan exempelvis Babylonier eller Kanaanit) en gång under varje spelmöte. Hjälpen kan exempelvis bestå i:

Att man tillfälligt får "hitpoints" (skadepoäng) motsvarande ens fromhetspoäng.

Att man, ifall man slåss mot något ont (dvs något som utifrån den egna religionen perspektiv är ont) får göra en speciell "smite evil"-attack där attackslaget får en bonus lika hög som en fromhetspoäng.

Att man får göra ett speciellt skyddslag för att exempelvis undvika skada, med bonus lika hög som fromhetspoängen.

Osv.

Fromhetspoäng (och man kan ha max så många som ens värde på grundegenskapen Wisdom, +1 p för varje karaktärsnivå) får man genom att vara religiös - och inte bara vid vissa tillfällen.

Man får 1p/månad om man firar sin religions större högtider och försöker följer de viktigaste buden/reglerna när andra ser på.

Man får 2p/månad om man firar de större och vissa mindre högtider, försöker följa de viktigaste buden/reglerna när andra ser på och håller sig med teraphim (små gudabilder för hemmabruk) / varje år avsätter tid för religiösa studier (för Israeler, som inte får ha teraphim på grund av förbudet mot avgudabilder).

Man får 1p/vecka om man firar alla större och mindre högtider, försöker följer de viktigaste buden även när ingen ser på och mindre viktiga bud när andra ser på och håller sig med teraphim/ varje år sätter av tid för studier (för Israeler: studerar varje månad).

Man får 2p/vecka om man firar alla större och mindre högtider, försöker följa alla bud och regler även när ingen ser på och håller sig med teraphim / avsätter tid varje månad (Israeler: varje vecka) för studier.

Man kan sedan få fromhetspoäng som belöning för att man utför fromma handlingar som gagnar ens Guds sak.

Fromhetspoäng förloras genom synder, och de är inte de samma för alla. I Testament finns fyra huvudsakliga kulturgrupper (Babylon, Kanaan, Egypten och Israel) och synderna varierar. En Israel får tex -1 fromhetspoäng om han bryter Sabbaten, medan någon sådan synd givetvis inte existerar för en Babylonier. En Israel får -1p om han tatuerar sig, de andra har inga sådana förbud. Våldtäkt ger -3p för en Babylonier, men bara -2 för en Israel, medan stöld ger -3 för en Israel men bara -2 för en Egyptier. En Egyptier får -2p om han för ut en katt ur Egypten, vilket inte gäller några andra osv. Det finns "syndakataloger" i spelet som anger synder, poängavdrag och vad det vanliga offentliga straffet för sagda synd är.

Om fromhetsvärdet sjunker under -10 riskerar man att bli förbannad av sin gud och det är inte roligt. Vid -20, -30 osv riskerar man att bli ytterligare förbannad.

Förbannelser finns av många slag, exempelvis att man blir impotent eller lam, paranoid, att man lockar till sig flugor, tappar minnet, att mat ständigt härsknar i ens närvaro, man får problem med sömnen, att barn eller djur avskyr en osv. Allvarligare förbannelser är sådana som att man får pest, blir spetälsk, förlorar förmågan att tala sanning, alltid ramlar i vatten, att ens barn dör, alltid blir orättvist behandlad i juridiska spörsmål osv, att man får åsneöron osv.

Lyckligtvis kan man göra bot från synder och få förbannelser lyfta. Fromhetsvärdet stiger naturligtvis om man lever fromt - man kan dessutom gå till sitt tempel och offra. Det kostar förstås.

För vissa karaktärer är fromhetspoängen viktigare än andra. Exempelvis: Israeliska karaktärer kan inte vara arkanmagiker - arkanmagi är en styggelse i Herrens ögon. Istället har Israelerna Levitpräster och Psalmister. Om en Levits fromhetsvärde sjunker under -10 dödar Gud honom på fläcken. En psalmist förlorar sina förmågor. Så hårt är det.

Mer om "Testament" kommer efterhand.

Tjänaren

Jesaja 49

Hör på mig, ni fjärran länder,
lyssna, ni avlägsna folk!
Herren kallade mig
redan i moderlivet,
han nämnde mig vid namn
redan i min mors sköte.

Han gjorde min tunga till ett skarpt svärd
och gömde mig under sin skyddande hand,
han gjorde mig till en vass pil,
som han förvarade i sitt koger.

Han sade till mig:
Du är min tjänare, Israel,
genom dig skall jag visa min härlighet.

Jag tänkte:
Förgäves har jag ansträngt mig,
fruktlöst och fåfängt förött min kraft.
Ändå skall Herren ge mig min rätt,
min lön finns hos min Gud.

Nu har Herren talat,
han som skapade mig till sin tjänare
redan i moderlivet,
för att jag skulle föra Jakob tillbaka
och låta Israel samlas hos honom.
så skulle jag vinna ära inför Herren
och min Gud vara min styrka.

Han säger:
Det är inte nog att du är min tjänare,
som upprättar Jakobs stammar
och för tillbaka Israels överlevande,
jag skall göra dig till ett ljus för andra folk,
för att min räddning skall nå över hela jorden.

Så säger Herren,
Israels befriare, Israels Helige,
till den som är föraktad och avskydd av alla,
till härskarnas tjänare:
Kungar skall se det och resa sig,
furstar se det och falla på knä,
därför att Herren är trofast,
Israels Helige som utvalde dig.

Så säger Herren:
Jag bönhör dig när nådens tid är inne,
jag hjälper dig på räddningens dag.
Jag skyddar dig,
och genom dig ingår jag ett förbund med mitt folk.
Landet skall bli upprättat
och de övergivna jordlotterna utskiftas.

... Jes 49:19 ff

Du ligger i ruiner, ödelagd,
landet är förhärjat.
Men nu blir du för trång att bo i,
skövlarna är borta.

Barnen från din barnlöshets tid
skall du få höra säga:
"Här är för trångt för mig.
Flytta på dig, så att jag får plats."

Då skall du säga för dig själv:
"Vem har fött dessa åt mig?
Jag var ju barnlös och ofruktsam.
Jag var förvisad och förskjuten,
vem fostrade dem?
Jag var lämnad ensam,
var fanns de då?"

Så säger Herren Gud:
Jag ger tecken till folken,
höjer mitt baner för länderna,
och de skall komma med dina söner i famnen,
bära hit dina döttrar på ryggen.

Jesaja 50

Herren Gud har gett mig en lärjunges tunga,
så att jag kan inge den trötte mod.
Varje morgon gör han mitt öra villigt
att lyssna på lärjungars vis.

När Herren Gud öppnade mina öron
gjorde jag inte motstånd,
drog mig inte undan.

Jag lät dem prygla min rygg
och slita mig i skägget,
jag gömde inte ansiktet
när de skymfade mig och spottade på mig.

Herren Gud hjälper mig,
därför känner jag inte skymfen,
därför gör jag mitt ansikte hårt som flinta,
jag vet att jag inte blir sviken.

Han som skaffar mig rätt är nära.
Vem söker sak med mig?
Låt oss mötas inför rätta.
Vem vågar vara min motpart?
Må han stiga fram.

Ja, Herren Gud hjälper mig,
vem kan då få mig fälld?
De blir som utslitna kläder,
malen skall äta upp dem.

Vem bland er fruktar Herren
och lyssnar på hans tjänare,
som vandrar i mörker
utan en strimma av ljus
men sätter sin lit till Herrens namn
och förtröstar på sin Gud?

Jesaja 51

Hör på mig, ni som strävar efter rättfärdighet,
ni som söker Herren.
Tänk på klippan ni är huggna ur,
på schaktet ni har hämtats från.

Tänk på Abraham, er far,
och Sara, som födde er.
En enda var han när jag kallade honom,
men genom min välsignelse blev han många.

Herren tröstar Sion,
ger tröst åt hennes ruiner.
Han gör hennes öken lik Eden,
hennes ödemark lik Herrens trädgård.
Fröjd och glädje skall råda där,
lovsångens toner ljuda.

... Jes 51:7-8

Hör på mig, ni som vet vad rättfärdighet är,
du folk som bär min lag i hjärtat.
Var inte rädda för människors hån,
frukta inte deras smädelser.

Malen skall äta upp dem som kläder,
larverna skall äta dem som ylle.
Men min rättfärdighet varar i evighet,
min hjälp i släkte efter släkte.

...Jes 51:17ff

Vakna, vakna!
Res dig, Jerusalem,
du som ur Herrens hand
fått hans vredes bägare att dricka,
du som måste tömma kalken i botten,
bägaren som får dig att ragla.

Av alla de söner hon fött
är det ingen som leder henne,
av alla de söner hon fostrat
är det ingen som tar henne vid handen.

Dubbelt drabbad är du
- vem ömkar dig?
Våld och förödelse, svält och svärd
- vem tröstar dig?

...Jes 51:22

Så säger din härskare,
Herren, din Gud, som kämpar för sitt folk:
Bägaren som får dig att ragla
tar jag nu ur din hand,
kalken, min vredes bägare,
skall du inte mer dricka.

Jesaja 52

Vakna upp, vakna upp,
klä dig i din styrka, Sion,
klä dig i din högtidsskrud,
Jerusalem, heliga stad.
Ingen oomskuren och oren
skall mer komma in i dig.

Skaka dammet av dig,
res dig, du fångna Jerusalem,
lös bojorna kring din hals,
du fångna dotter Sion.

Så säger Herren:
Ni blev sålda för ingenting,
och utan betalning skall ni friköpas.

Så säger Herren Gud: Mitt folk begav sig för länge sedan till Egypten för att bo där en tid. Sedan förtrycktes de orättfärdigt av Assyrien.

Men vad sker här? säger Herren. Mitt folk har förts bort för ingenting, de som härskar över dem jublar, säger Herren. Mitt namn smädas hela tiden.

Men mitt folk skall få lära känna mitt namn, den dagen skall de inse att jag är den som talar. Jag är här.

Härligt är att höra budbärarens steg
när han kommer över bergen,
han som bär bud om seger,
som ropar ut goda nyheter,
bär bud om räddning
och säger till Sion:
"Din Gud är konung!"

Hör, dina väktare ropar och jublar.
Med egna ögon ser de
hur Herren vänder åter till Sion.

Brist ut i jubel, Jerusalems ruiner,
Herren tröstar sitt folk
och friköper Jerusalem.

Herren visar sin makt och helighet
inför alla folk,
hela jorden skall se
hur vår Gud räddar oss.

Bort, bort! Dra ut därifrån,
rör inte vid något orent!
Håll er rena när ni drar ut,
ni som bär Herrens kärl.

Ni drar ju inte ut i hast,
ni är inte på flykt,
ty Herren går framför er,
Israels Gud går sist i ert tåg.

Min tjänare skall ha framgång,
han skall bli upphöjd, mäktig och ärad.

Många förfärades över honom,
så vanställt var hans yttre,
så föga mänskligt hans utseende.

Men nu får han många folk att häpna,
och kungar förstummas inför honom,
ty de ser något de aldrig hört talas om,
bevittnar något de aldrig anat.

Jesaja 53

Vem av oss trodde på det vi hörde,
för vem var Herrens makt uppenbar?

Som en späd planta växte han upp inför oss,
som ett rotskott ur torr mark.
Han hade inget ståtligt yttre
som drog våra blickar till sig,
inget utseende som tilltalade oss.

Han var föraktad och övergiven av alla,
en plågad man, van vid sjukdom,
en som man vänder sig bort ifrån.
han var föraktad, utan värde i våra ögon.

Men det var våra sjukdomar han bar,
våra plågor han led,
när vi trodde att han blev straffad,
slagen av Gud, förnedrad.

Han blev pinad för våra brott,
sargad för våra synder,
han tuktades för att vi skulle helas,
hans sår gav oss bot.

Vi gick alla vilse som får,
var och en tog sin egen väg,
men Herren lät vår skuld drabba honom.

Han fann sig i lidandet,
han öppnade inte sin mun.
Han var som lammet som leds till slakt
eller tackan som är tyst när hon klipps,
han öppnade inte sin mun.

Han blev fängslad och dömd och fördes bort,
men vem ägnade hans öde en tanke?
Han blev utestängd från de levandes land,
straffad för sitt folks brott.

Han fick sin grav bland de gudlösa,
fick vila bland ogärningsmän,
fastän han aldrig hade gjort något orätt,
aldrig tagit en lögn i sin mun.

Men Herren tog sig an den han sargat,
botade den som gjort sig till ett skuldoffer.
Han skall få ättlingar och ett långt liv,
och Herrens vilja skall förverkligas genom honom.

När hans elände är över skall han se ljuset
och bli mättad av insikt.
Min tjänare, den rättfärdige,
ger rättfärdighet åt många
och bär deras skuld.

Jag skall ge honom hans andel bland de stora,
låta honom dela byte med de mäktiga,
för att han var beredd att dö
och blev räknad som syndare,
när han bar de mångas skuld
och bad för syndarna.

Jesaja 54

Jubla, du ofruktsamma,
som aldrig har fått barn,
brist ut i jubelrop,
du som aldrig har fött!
Den övergivna skall få fler barn
än den gifta kvinnan,
säger Herren.

Gör mer plats åt ditt tält,
spänn ut dina tältdukar,
snåla inte,
gör linorna längre,
slå ner pluggarna stadigt.

Åt söder och norr skall du utbreda dig,
dina ättlingar skall fördriva de främmande folken
och bosätta sig i de övergivna städerna.

Var inte rädd, du skall inte behöva skämmas,
blygs inte, du skall inte förödmjukas.
Nej, du skall glömma din ungdoms skam,
inte mer minnas änketidens smälek.

Ty din man är han som har skapat dig,
han vars namn är Herren Sebaot,
din befriare är Israels Helige,
han som kallas hela jordens Gud.

Herren kallar på dig,
övergivna och olyckliga kvinna.
Inte sviker man sin ungdoms hustru,
säger din Gud.

Ett kort ögonblick övergav jag dig,
men i stor kärlek tar jag dig åter.

Jag dolde mitt ansikte för dig
i häftig vrede ett ögonblick,
men evigt trofast visar jag dig nu min kärlek,
säger din befriare, Herren.

Det är som på Noas tid,
då jag svor att Noas flod
aldrig mer skulle dränka jorden.
Så svär jag nu att inte mer vredgas
och inte mer rasa mot dig.

Om än bergen rubbas
och höjderna vacklar,
skall min trohet mot dig inte rubbas
och mitt fredsförbund inte vackla,
säger han som älskar dig, Herren.

Du plågade, härjade,
du som ingen tröstar,
jag låter dina stenar vila på spetsglans,
jag lägger grunden med safirer,
jag gör dina tinnar av granater,
dina portar av beryller
och hela staden av ädla stenar.

Alla dina barn skall fostras av Herren,
i fred och välgång skall dina barn leva.
Rättfärdighet skall vara din grund.
Du skall vara långt från förtrycket
- du har inget att frukta -
långt från fördärvet
- det skall inte nå dig.

Om någon går till angrepp
är det inte jag som vållat det,
och vem som än angriper dig
skall falla för din hand.

Det är jag som skapar smeden,
han som blåser på kolelden
och formar vapnen för deras värv,
jag skapar förgöraren som skall förinta.

Men inget vapen som smids mot dig
skall ha framgång,
alla som för talan mot dig
skall du få fällda.
Detta är Herrens tjänares lott,
jag ger dem segern,
säger Herren.

Den lidande tjänaren

Det går väl ändå inte att förneka att Jesaja profeterade om Jesus, när han talade om Herrens lidande tjänare?

Jesajatexten (nota bene: Deutero-Jesaja, som skrev på 500-talet, inte den tidigare Jesaja) om denne tjänare börjar i kap 52, 13:e versen och sträcker sig till 53:12.

Min tjänare skall ha framgång,
han skall bli upphöjd, mäktig och ärad.

Många förfärades över honom,
så vanställt var hans yttre,
så föga mänskligt hans utseende.

Men nu får han många folk att häpna,
och kungar förstummas inför honom,
ty de ser något de aldrig hört talas om,
bevittnar något de aldrig anat.

Vem av oss trodde på det vi hörde,
för vem var Herrens makt uppenbar?

Som en späd planta växte han upp inför oss,
som ett rotskott ur torr mark.
Han hade inget ståtligt yttre
som drog våra blickar till sig,
inget utseende som tilltalade oss.

Han var föraktad och övergiven av alla,
en plågad man, van vid sjukdom,
en som man vänder sig bort ifrån.
Han var föraktad, utan värde i våra ögon.

Men det var våra sjukdomar han bar,
våra plågor han led,
när vi trodde att han blev straffad,
slagen av Gud, förnedrad.

Han blev pinad för våra brott,
sargad för våra synder,
han tuktades för att vi skulle helas,
hans sår gav oss bot.

Vi gick alla vilse som får,
var och en tog sin egen väg,
men Herren lät vår skuld drabba honom.

Han fann sig i lidandet,
han öppnade inte sin mun.
Han var som lammet som leds till slakt
eller tackan som är tyst när hon klipps,
han öppnade inte sin mun.

Han blev fängslad och dömd och fördes bort,
men vem ägnade hans öde en tanke?
Han blev utestängd från de levandes land,
straffad för sitt folks brott.

Han fick sin grav bland de gudlösa,
fick vila bland ogärningsmän,
fastän han aldrig hade gjort något orätt,
aldrig tagit en lögn i sin mun.

Men Herren tog sig an den han sargat,
botade den som gjort sig till ett skuldoffer.
Han skall få ättlingar och ett långt liv,
och Herrens vilja skall förverkligas genom honom.

När hans elände är över skall han se ljuset
och bli mättad av insikt.
Min tjänare, den rättfärdige,
ger rättfärdighet åt många
och bär deras skuld.

Jag skall ge honom hans andel bland de stora,
låta honom dela byte med de mäktiga,
för att han var beredd att dö
och blev räknad som syndare,
när han bar de mångas skuld
och bad för syndarna.

Notera att större delen av texten uttrycker sig i preterium/imperfekt (förfluten tid) - vid ett par ställen i presens och vid några tillfällen i futurum. Snarare än att vara en förutsägelse om en tjänare som skall komma i framtiden (hundratals år senare), drabbas av elände och till slut upphöjas, är det en beskrivning om en tjänare som redan har kommit, som redan har drabbats av elände men som av Gud skall belönas (detta är det profetiska) för sitt tålmodiga lidande och sin fromhet. Någon anledning att avfärda det dominerande förflutna tidsperspektivet (och upphöja det futuristiska såsom tolkningsmall) finns inte, annat än om man redan bestämt sig för att texten är en förutsägelse om en tjänare som skall komma.

Texten står heller inte ett vacuum. Läser man den i sitt sammanhang av Jesajas övriga text som omger de verser som handlar om den lidande tjänaren, är det heller inte särskilt svårt att förstå vem tjänaren är.

I uppföljande post (Tjänaren) finner du ett antal verser från kapitel 49 och framåt. Fetstilen där är mina markeringar.

I de här olika kapitlen använder Deutero-Jesaja ett antal olika berättarperspektiv, bilder, symboler och språkliga tekniker - men det grundläggande temat är hela tiden det samma. Den judiska nationen var krossad, dess heliga stad Jerusalem slagen i ruiner, Guds eget tempel nedbränt och plundrat - folkets ledare bortförda i exil och Guds löften om att en kung av Davids ätt alltid skulle sitta på Judas tron hade brutits av Babylons militära makt. Jesajas sätt att förklara katastrofen och göra den begriplig, är genom att hänvisa till folkets synd - Gud straffade folket för dess gemensamma synder. Profeten adresserar folket som helhet men i synnerhet de "oskyldiga", dvs de som inte begått synder utan troget hållit sig till Gud ("de som strävar efter rättfärdighet", Jes 51:1) - det är de, de oskyldigas skara, "den heliga minoriteten" som är den lidande tjänaren. Han ger dem trösteord. Deras lidande har inte varit förgäves och Guds lön skall bli riklig; de skall återvända till landet - de förskingrade skall återsamlas - och fastän de är få skall de bli grunden till ett nytt Israel som skall bli talrikt och blomstra.

Läser man "Den lidande tjänaren" i sin kontext inser man att tjänaren inte är en enskild person, utan ett kollektiv inom Israel-i-exilen, den heliga resten - som genom sin trohet sonar hela folkets synd och som är Guds frö för att odla fram en ny stark nation. Den kan inte sägas vara en specifik, förutsägande profetia om Jesus enskilda person.

Med detta sagt, vill jag dock också säga följande: ifall man väljer att inte se på profetior som övernaturligt ingivna budskap med framtidsinformation, utan betraktar dem mer som "teologisk poesi" som samlar profetens erfarenheter, upplevelser och tankar, som uttrycker drömmar och hopp och livstolkande mönster - då kan man mycket väl säga att Jesus är den lidande tjänare. Överensstämmelserna mellan Jesu liv och lidande kan dock inte användas som "bevis" för att någonting.

Jesus själv väljer att hellre leva ut sitt liv efter den lidande tjänarens förebild än att uppfylla de förväntningar som hans samtid hade på en potentiell Messias. Jesus var ingen ny David. Folk förväntade sig inte en "lidande Messias" utan en krigisk, segerrik Messias - att Jesus inte tar chansen och utropar sig till kung och startar ett "jihad" mot de otrogna tycker jag är en tydlig indikation på att han vill säga att den Messias folket väntar på inte är något att hoppas på! Det kommer ingen "stark man" som skall ställa allt tillrätta, det kommer ingen ny och bättre David...

Intressant nog tycks Jesaja inte heller ha några större förhoppningar om en ny David. Istället skriver han över Guds löfte till David på folket (han "demokratiserar" det):

Jes 55:3-5 (mina fetstilsmarkeringar)

Kom till mig och hör noga på,
lyssna, så får ni liv.
Jag sluter ett evigt förbund med er,
den nåd jag visat David skall bestå.

Honom gjorde jag till ett vittne för folken,
till furste och härskare över dem.

Du skall kalla på folkslag du inte känner,
folkslag som inte känner dig skyndar till
för Herrens, din Guds, skull,
Israels Helige, som skänkt dig härlighet.